ingetmerliggtack.blogg.se

Mikael

Kategori: Kärlek

Skosnöret på ena foten har gått upp och jag haltar fram. Han ser inte.
Jag frågar honom hur det blev såhär men han kan inte svara.
Han säger förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt. Men när jag möter hans ögon i dom orden känns det inte som att han menar det. Jag blir tom.

Jag förälskade mig i honom. På riktigt förälskade mig. Vi träffades på ett bröllop en sensommar.
Det var sprakande kärlek vid första ögonkastet och jag tyckte mig känna vibrationer genom handslaget när vi hälsade.
Vi kysstes där och då framför ett slott vid midnatt precis som om det hade varit vilken saga som helst. Precis som om jag lika väl hade varit askungen och han prinsen.
Sen den kvällen hade han mig och hjärtat på köpet.
Vi bodde långväga ifrån varandra men började skriva kilometerlånga meddelanden. Där bland bokstäverna och orden började jag bygga upp en man som egentligen inte fanns.

Den perfekta mannen hade lustigt nog en flickvän som jag ivrigt väntade på att han skulle dumpa nu när han hade träffat mig. När hon råkade se oss kyssas några veckor senare trodde jag att han skulle göra slut men istället bad han om förlåtelse och hon slet tag i det som var kvar.
Där skulle jag om jag varit vid mitt sinnes fulla bruk förstått att han inte var någonting att ha.

Jag ville vinna honom.
Förbannade mig över hans sätt att behandla mig och henne. Men ändå hoppades jag. Hoppades och hoppades. Och hoppades.
Hoppades på honom, hoppades att han skulle inse att det var väl faktiskt mig han ville ha ändå.
Tills han äntligen en dag gjorde slut och jag tog tåget till honom. Där eskalerade 9 månaders förspel i tidernas orgasm.
Det fick såklart ingenting att gå över utan tvärtom så gjorde det allting värre och jag ville ha mer.
Han gav mig lite hopp i taget. Höll kvar mig i månader. Men inga raka svar. Bara smygande runt grötskålen precis som katten.

Sen försvann han bara. Slutade höra av sig. Inte ett ord. Inte ett ljud. Bara tystnad.

Nu. En evighet senare tog det slut för mig.
Att radera hans telefonnummer och all historik är definitivt större än vad det låter som.
Det finns inget eldigt och väldigt mer.
Han finns men han finns inte i mig längre.
Jag hittade på den perfekta mannen i honom som inte alls var perfekt.

Jag ville nog så gärna att det skulle sluta lika bra som det började. Jag ville att han skulle vara prinsen.
Och jag ville att det skulle bli tidernas finaste kärlekshistoria. Men så blev det bara ett söndrigt hjärta och ett fult slut.

Det känns lätt men tomt inuti när han nu inte längre är någon jag vill ha. Vad ska fylla den platsen? Jag känner mig avskalad. Som känslan när man byter vatten i ett akvarium eller planterar en blomma i ny jord. Om ni förstår vad jag menar.

Jag vann inte. Men det gör ingenting längre. 

/ M.T

Vill du smaka på min korv?

Kategori: Allmänt

Den genom livet ständiga känslan av att vara på sin vakt som kvinna. 

Att så fort mörkret faller på och man är påväg någonstans själv, jämt och ständigt är beredd att fly. 
Från affären, från krogen, från grannen, från jobbet. Från vartsomhelst. 

Med handen om nyckelknippan och med mobilen mot örat låtsas jag prata med någon men det är egentligen ingen där utan jag har slagit in 112 för att snabbt och lätt kunna trycka på ring upp. Om det skulle behövas, så kanske det kan vara så att jag har en chans att bli spårad. Räddad. 

Jag tror att det är svårt för män att förstå hur det på riktigt är att leva med det här som en självklarhet i vardagen. Att vi är på vår vakt. Jämt. Inte ibland. Jämt. Att vi måste, att vi inte har något val.

Även om vi går hem i vad som kan tyckas vara "dom lugnaste vatten" så är vi på vår vakt. 
Vi är rädda för att bli våldtagna, mördade eller trakasserade.

Man får alltid, alltid ha ögonen med sig. Hökögon. Dvs en jävligt bra syn. Framför sig och i nacken. 

Säg den kvinna som inte reagerar när hon ensam en folktom dag, kväll, natt ser en människa komma gående 500 eller 100 meter bort. 

Vi söker information.
Är hen ensam, är hen en han eller hon, kommer hen hitåt? 
Man gör sig redo. Tittar målmedvetet rakt fram, går fort, men egentligen så har man stenkoll i ögonvrån hur människan som kommer mot en rör sig och för sig. 
Det är inbyggt i mig. I oss. 
Från det att vi började förstå ord och meningar så har vi blivit gödda med att akta oss. Det har alltid varit en självklarhet att du inte är trygg någonstans som kvinna. 

Säg den kvinna som inte har blivit sexuellt trakasserad i sitt liv? 
Räck upp en hand tack. 
På dansgolven. På gatan. På jobben. 

Vill du smaka på min korv? 
Sa en man till mig så sent som i lördags. 
Jag stod och väntade på spårvagnen vid Järntorget när klockan var runt 23. Då kommer han vinglande fram till mig, en man i 50 årsåldern.
Välklädd, nyklippt och full hänger han sig över mig och frågar: Vill du smaka på min korv? 
Om det är oklart så betyder korv i detta fallet kuk. Han hade alltså inte en nyinköpt varmkorv med brö i handen. 
Jag vågar inte skrika; NEJ din jävla idiot och sparka honom på hans lilla korv som jag borde ha gjort utan vänder bort huvudet och försöker göra mig så osynlig som möjligt samtidigt som jag letar möjliga flyktvägar ifall det här skulle bli om än ännu mer obehagligt.
Han ser att jag tar illa upp och skrattar lite till, sen vänder han om och går. 

Efteråt andades jag ut, mållös, förbannad och illa till mods men glad och lättad att det "bara" var det som hände.

Ett annat exempel skedde för ett drygt år sedan när jag blev påhoppad på spårvagnen påväg hem från jobbet en måndagskväll. 

En man i 40 års åldern började hota mig.
I korta drag blev jag intryckt i ett hörn där han skrek hur han skulle leta upp mig, våldta och skjuta mig i huvet. 
Tro inte att du kommer undan gastade han när han efter några minuter av aggressivt hetsande gick av. 

De andra på den halvfulla vagnen tittade storögt på medan han skrek och gjorde utfall mot mig men ingrep inte fastän jag var chanslös. Jag är chanslös mot en stor och stark man.
En snäll kvinna gick av med mig på min hållplats och följde mig hem.
Vi måste hjälpa varandra sa hon. 
Tack sa jag med blöta kinder. 

Självklart polisanmälde jag. Men han kunde inte identifieras. Han går väl omkring och hotar andra kvinnor i detta nu. Eller så sitter han på nån härlig uteservering och dricker öl. Eller så våldtar han någon. 

Jag har minst tio historier till av dessa slag. 
Det här är varför jag går med kroppen inställd på flyktläge och med handen runt nyckelknippan så fort ingen går bredvid mig. 

En kvinnas verklighet. En vanlig kväll påväg hem från jobbet. En vanlig dag som vilken annan. Med eller utan medmänniskor runt omkring. 

M.T

Det känns liksom ungefär såhär

Kategori: Män

Mister man en står det tusen åter säger alltid mamma.

Vart är dom tusen åter mamma? säger jag.

Det infinner sig konstigt nog alltid nån ny man som står på tur.
Någon ny som står i kö för att såra.
Vifta bort mina känslor. Vifta bort mig.

Jag är bra på att låta dom såra mig dessutom. Det är som att det är de enda jag kan.
Öppnar mig och blir så vansinnigt förälskad i romantiken och så står jag där sen och undrar vad som hände.

Det känns mer för varje gång man är med om det här dessutom. Det känns liksom ungefär såhär:
Vad i helvetet gör jag för fel!?!?! Vad i helvete???!

Vill jag för mycket. Känner jag för mycket.

Jag skiter väl i om jag blir kär eller inte. Kärleken kommer när den ska komma. Eller så kommer den inte alls. Men det är inte de det handlar om. Det handlar om att bli behandlad med respekt. För att jag tycker att jag förtjänar det.

Samtidigt kan man ju se det hela positivt om man skulle vilja! Jag börjar bli en expert på hur man tar sig upp och står på bena igen på snabbaste sätt.
Det är ju bra.
För man är ju van så att säga.

Här kommer mina bästa topp 5 tips för att komma över någon.
Det fungerar i de flesta fall.

1. ÄLTA.
Älta, Analysera och va ledsen tills man känner sig tom.
2. UNNA SIG.
Glass, Mat, alkohol, bad, kläder m.m
3. BLI ARG.
Bli så in i helvetes jävla arg. Smäll i dörrar och svär gärna. "Den jäveln!" är ett bra ord.
4. KNULLA.
Ligg med någon annan okomplicerad människa.
5. RESA.
Res bort någonstans. Gör saker du tycker om och kom tillbaka som en ny människa.

Färdigt!
Nu har du kommit över den förra idioten så nu är det bara att vänta på nästa!

M.T

 

Dom är aldrig värda det.

Kategori: Män

Ni kanske tror att det är slut på historier om diverse avsugningar, män och saker som får en att undra varför man överhuvudtaget gjorde som man gjorde.
Ack jag kan trösta er med att det finns gott om dem kvar.
Det är mest det att jag inte finner några ord.
Jag har liksom tappat förmågan att uttrycka mig.
Männen dom försvinner ur mitt liv lika snabbt som dom kom in i mig kan man säga.

Och varje gång dom lämnar så tänker jag: Nej nu jävlar i helvetet så får det fan va slut på det här.
Sen gråter jag några dagar. Hetsäter glass (Fastän att jag hade slutat äta socker). Sen smäller jag i dörrar. Börjar träna maniskt. Och skäller ut tonårskillar som inte kan bete sig på spårvagnen.

Det slår liksom aldrig fel. Alltid samma procedur.
I samband med gråten dom första dagarna så tror jag också alltid att det aldrig ska gå över. Jag är lika livrädd varje gång att det ska kännas sådär resten av livet. Så in i helvetes rädd att jag aldrig ska kunna skratta och känna mig lycklig igen.

Efter jag har gråtit. Då blir jag oftast arg. Inte på männen som antingen sårat, lurat eller behandlat mig illa. Utan på mig själv. Så in i helvetes arg på mig själv.
Och det är väl därför jag ställer mig upp igen. Gång på gång. Och inte låter någon liten, knappt existerande romans ta knäcken på mig.
Jag blir så extremt förbannad på mig själv att jag låtit det hända att jag bestämmer mig för att hans handlingar inte ska få mig att gråta. Han är inte värd det.
Dom är aldrig värda det.

Så jag förbannar mig själv återigen för att jag låtit mig hoppas på en man.
Han som jag trodde var annorlunda. Inte som dom andra. Ingen är annorlunda.

Ja. Jag har föreställt mig vårat bröllop.
Jag har sett honom vänta där framme vid altaret.
Självklart har jag det. Det har jag med er alla.
Alla ni som varit inne i mig och vänt. Ni har bärt mig över tröskeln.

Ja, jag har en livlig fantasi.
Men jag är ungefär hundra procent säker på att jag inte är den enda singeltjej som föreställer mig stundande bröllop med diverse ligg, hångel och liknande.

Jag antar att jag må utstråla något väldigt oseriöst. Eftersom jag drar till mig extremt oseriösa killar. Kanske är det mitt röda hår.

Jag har inte mycket mer att tillägga. Men en dag kanske han står där. Och fångar mig när jag faller istället för att vända. Men nu känner jag ungefär: Nu jävlar i helvetet så får det fan va slut på det här.

 


M.T

För varje kyss jag ger

Kategori: Män

Sex.

Härligt. Tjusigt. Fantastiskt. Kravlöst.

Efter nästan 5 år med endast kortvariga sexuella kontakter börjar nu hjärtat säga ifrån. 
Det börjar Ifrågasätta. 
Vart är kärlekshistorierna? Pirret i magen? 

Ifrågasätta om det verkligen, verkligen är tillfredställande. 
I längden. 
Med tillfälligt sex. 
Utan känslor. 

Ihåligheten. 
Ihåligheten när jag går därifrån. Utan jacka. Med bh:n i väskan. 
Eller när han går. 
Och jag ligger ensam kvar i min säng.
Den då icke längre existerande tillfredsställelsen. 
Den då så påtagliga tomheten istället för orgasmer och någon som drar mig i håret. 

När jag ser mig själv uppifrån med ett svart hål mitt i bröstet. 
Som blir större för varje man som stänger dörren efter sig. 
För varje par trosor jag krånglar av mig. 
För varje kyss jag ger. 

När att andas känns som ett sugrör med hål i. 

Det är inte värt det längre. 
Jag vill ha någon som stannar. 
Som jag vill stanna hos. 

Alla ligg i världen är inte värda den känslan.

Jag hoppas inte på den stora kärleken. Men jag hoppas på att kunna sluta behandla mig själv som att jag inte är värd den. 

Det som är härligt och kravlöst i stunden kan förvandlas till något kvävande tomt i längden. 

M.T 

Om kärleken, män och vad lycka är.

Kategori: Män

"Vad har jag gjort för fel?" "Varför drabbar allt mig?" "Alla andra har det ju så bra." "Förtjänar inte jag att vara lycklig?" 

Ligger på klipporna på Saltholmens nakenbad. 
Har legat här i några timmar. Och det har inte undgått mig att lyssna på kvinnorna som ligger precis bakom mig. 

Dom diskuterar livet. Kärleken. Män. Och lycka. 

Han som lämnade henne och två barn för någon annan och en månad senare var den nya kvinnan gravid. 

Den jävla gubben. 
Det tog mig 8 år att helt komma över honom, skrattar hon. 
"Jag hoppades att han skulle dö."
Sen gick det över. Tillslut.. 
Efter 8 år. 

Två barn, ett trasigt äktenskap senare och så han med sin nya kvinna. 

Den andra kvinnan pratar om
sitt ex Anders. Som inte vet vad han vill. 
Dom träffades igår. Och "pratade ut". 
Det var ändå bra tyckte hon. 

Hon undrar högt varför hon inte förtjänar att ha det enkelt. 
"Alla andra har det så bra och lätt."

Dom två kvinnorna med sina föredetta kärlekar påminner mig lite om mig själv och mina vänner. 

Ibland får vi säga till oss själva, att vi är smartare än att analysera män och deras känslor och handlingar. Ibland skrattar vi och gråter samtidigt för att det andra könet får oss att bli så korkade. Nästan besatta.
Vi ältar och ältar. Analyserar varenda liten punkt i sms:en. Försöker sätta känslan på kramen han gav när han sa hej då. 
Det var ju ändå en väldigt innerlig kram. Mer än bara en kram du vet. 
Och han sa vi hörs. Och tittade lite intensivt. 
Klart han vill träffas igen! Det betydde ju nått.
Eller? 

Och vi stöttar varandra och peppar varandra i denna värld. 
Vi förstår varandra. Och vi förstår precis vad den där kramen betyder. Vi förstår att en kram kanske inte bara är en vanlig kram. 
Och vi förstår att punkter i sms inte bara behöver va punkter i sms. 

Vi vet. För vi har alla. Flera miljoner gånger. Sen den dagen vi började leta efter kärlek och intressera oss för män, övat oss på att analysera. 
Vi kan det här. 

Har "alla andra" det så bra då? 
Vad är att vara lycklig? 
Är det att ha någon som älskar en? 
Eller är det att ha en familj? 
Att vara, eller åtminstone vara påväg mot mamma, pappa, barn? 
Är de det vi strävar efter? 
Den slutgiltiga lyckan? 

Men tänk om det blir som med henne då? Hon som fick två barn och sen gick det åt helvete. 
Då börjar det om igen. 

Och så sitter man här igen och analyserar några år senare. 

Man blir kanske aldrig riktigt nöjd. Och innerst inne vet man kanske inte ens vad det är man söker, strävar efter eller vill. 

Man har en föreställning om vad lycka är. Men är den det vi tror? 

M.T 

Allt fult kan bli något fint

Kategori: Jag

Att aldrig mer lova sig själv någonting man inte kan hålla. 
Att aldrig mer lova sig själv att aldrig mer ligga med en kille. 
Att aldrig mer lova saker som har med lust att göra. 

Att lustfyllda saker är en bra sak. 
Att man inte behöver ha dåligt samvete för att man följer sina instinkter. 
Att aldrig mer gå miste om ett jävligt bra hångel. 
Att det absolut inte borde vara tillåtet att försöka undvika ett hångel. 

Att hångla är bra för hjärnan.
Kanske bästa medicinen mot allt. Bättre än huvudvärkstabletter, ångestdämpande och resorb.

Att aldrig mer avlägga ett kyskhetslöfte för att sedan bryta det. 
Lika bra att inte ha några löften. 
Fuck you söndagslöften, nyårslöften, alla himla löften!
Jag är som jag är. 
Jag gör vad jag gör. Och.
Det blir som det blir. 

Sex föder mer sex. Sex vill ha mer sex. Jag kan inte leva mitt liv i en oregelbundenhet. Det går inte.
Och man borde.
Sätta in en spiral.
Äta p-piller. Skydda sig mot graviditet. Skydda sig mot allt. 
Skydda sitt liv. 
Som bara springer i förväg. Utan att man hinner säga stopp och belägg, jag hinner inte med.

Det står ingen bakom hörnet och stoppar mig. Det står ingen där. 
Och jag slår huvudet i en tegelvägg som så många gånger förut. 
Väljer inte smärtan, väljer romantiken i att slå huvudet i stenväggar för en kyss. 
Gråter inte. 
Gråter inte för smärtan av tegel.

Man har alltid valet att välja vad man vill att någonting ska vara. 
Allt fult kan bli något fint. 

M.T 


Eller så ringer jag en taxi

Kategori: Män

5 timmar in på det nya året så gick jag på årets första dejt. 
Han var 9 år äldre än mig och knackade på min dörr när klockan var ungefär 05:00 på nyårsnatten. 

6 timmar in på det nya året så gick jag på årets andra dejt. 
Han var 2 år äldre och knackade på när klockan var 06. Exakt 20 minuter efter att jag bett dejt nummer 1 att gå. 

Jag ville ligga. Eller typ nått åt det hållet i alla fall. 

Dejt nummer 1 frågade mig rakt ut efter 40 minuter om jag ville att han skulle gå. 

Jag ljög och sa att mitt nyårslöfte tyvärr var att vara rak och våga säga vad jag tycker så därför var mitt svar ja på den frågan. 

(Jag hade inte direkt något nyårslöfte. Förutom att dricka mindre kaffe..
Men nu blev det ett till.)

Okej. Sa han. Och gav mig etthundra komplimanger för hur fantastiskt jag verkade vara. 

Det är väl lustigt. Jag hade kämpat för att skrämma iväg den här mannen i samma stund som han klev in genom dörren.
Släppte alla mina hämningar och försökte bre på mitt lätt galna jag så mycket det gick. 
Tror ni inte han blir helt såld bara för det. 
Såklart. 

När man inte är rädd att förlora så vinner man tydligen. 

Så han gick. Med svansen mellan bena. 

När dejt nummer 2 kom hade jag förväntat mig något storslaget! En intressant man och definitivt ett ligg.

In kommer den glansigaste frisyr jag någonsin skådat. 
En sån som drömmer om Stureplan och att vaska champagne i Båstad på somrarna. 
Och där möts vi. 

Jag. Med stort yvigt hår och olika färg på strumporna. 
Och så han. 

Vid det här laget var jag så trött och uppgiven med att ha lyckats dra två nitlotter att jag inte ens brydde mig om att prata. 
Vi satt en stund i soffan och mumlade några ord till varann då och då. 
Sen tog han en djup suck och sa;
"Ska vi gå och lägga oss och se vad som händer...?"

Nej. Det ska vi inte. Du ska åka hem till dina blanka skor och jag ska gå och lägga mig. 

Han såg vad jag tänkte utan att jag ens behövde svara.

Eller så ringer jag en taxi. Ja. Det är nog det du ska göra. 

Och så gick han. 

Jag vill inte vara kräsen. 
Men det här var inte att vara kräsen.. 
Det här var inte ens det. 
Det bara passa sig inte. Inget för mig. 
Och jag behövde inte säga mer än hej till dom båda för att förstå det. 

Jag ger män en chans. Jag gör verkligen det. 
Men det var bara så fel.

Så. Här Invigde vi dock inte året med ett ligg som sig traditionellt bör, men det blev i alla fall två halvdana speed dejter! 

Och med det så har januari och 2014 satt igång. 

M.T

Han stannar inte

Kategori: Jag

Jag vet varför. 
Jag har kommit fram till en sak.

Jag råkar veta att jag gör ett medvetet val. 
Jag väljer medvetet killar jag vet är "dåliga".

Sanning. 

Och ibland tar det ett tag att komma fram till en sanning och att våga erkänna den för sig själv och dessutom andra. 

Jag väljer medvetet killar jag vet inte vill något mer än att ligga. 

Det är lättare då förstår ni. 
Eftersom jag från början vet vad jag ger mig in i så behöver jag inte skuldbelägga mig själv för att det inte blev något mer sen. 

För det visste jag ju redan att det inte skulle bli.

Han stannar inte. 
Jag blir aldrig hans.

Han är bara en sån kille. 
En sån kille man ligger med. 
Inte en sån som stannar. 

Och då slipper jag bli ledsen. På mig själv. För att jag inte är tillräckligt bra.

För han gör ju alltid såhär. Mot alla. Inte bara mot mig. 

Därför väljer jag er som inte kan det här med närhet. 

Man inbillar sig själv att man vill ha sex. Fastän man egentligen bara vill ha någon som stannar. 

Man ersätter närhet med sex och man vill helst inte tänka på skillnaderna. 

Man kanske egentligen vill ha någon som inte går. 

Någon som inte samlar ihop alla dina kläder som ligger utspridda i hela lägenheten och säger "dags att gå upp.." Och pekar på klädhögen han så fint har samlat in.

Men du vågar inte välja någon som verkar tillgänglig känslomässigt. 
Du vågar inte. 

Du ersätter hellre närhet med sex. 
För att skydda dig själv. 

För att skydda sig själv! 
För att skydda sig själv från att få reda på att du inte duger åt en helt vanlig kille med vanliga behov. 

För att skydda sig själv från att bli sårad av någon. 

För man kan inte bli sårad av en kille som samlar in kläder och pekar på dörren.. 

För han gör alltid så. Inte bara mot mig. 
Därför väljer man dom. 

Därför väljer jag er. 
För ni kommer inte åt mitt allra innersta. 
Och ni kan inte få mig att känna mig otillräcklig. 

M.T

Fri från trasighet

Kategori: Kärlek

När klockan är 03:19 och man inte kan sova.
Då skriver man. 
Man skriver och skriver tills fingrarna blöder. 
Eller? 

Vad skriver man om? En natt i december? En tidig morgon i december? 

När man har legat och fantiserat om bröllopsklänningar i spets och vem som ska få bli ens tärna. 
Om vilken melodi som ska spelas när man träder fram i gången som leder till sin blivande man. 

Men inte kommer längre än till frisyren. 
Det är liksom inte så lätt att komma längre utan man. 

Och återigen. Så spårade ämnet in på temat man. 
Som så många gånger. 

Ibland önskar jag att hjärtekross kunde synas på blodprov. Och att kärlek fanns på recept. 
Tänk er så många provsvar som hade kommit tillbaka som positiva på hjärtekross. 

Det kunde finnas ett referensvärde man skulle ligga på. 
Under 6 för då var man safe. 
Fri från trasighet. 

Låg man på 7-25 var det ändå så man stod ut, kanske bara en liten flört som hade satt spår i hjärtat. Men sen så kunde det finnas dom som gav utslag på upp till 350. Då skulle det vara riktigt illa. 

Då skulle man kunna få ett recept. 
På kärlek. 

En man tre gånger dagligen i 10 dagar mot hjärtekross. 
En man två gånger dagligen vid behov. 
Lite så.

Men det finns inte sånt. 
Det finns inte kärlek på recept. 
Eller förlåtelse. Eller närhet. 
Eller vad man nu skulle vilja ha. 

Vi får klara oss själva. Hitta våra egna botemedel mot sorg och krossade hjärtan. 
Laga så gott det går. 

M.T 

Om rädsla

Kategori: Jag

Om jag får cancer. Om jag får en blindtarmsinflammation. 
Om jag får hepatit. Om jag får en stroke. Om jag får en allvarlig sjukdom. 

Om någon nära och kär dör.
Om jag får en hjärtinfarkt. 

Vem lägger sig bredvid och håller om mig? 
Vem älskar mig gränslöst och går upp mitt inatten och tröstar? 

Vem? 

Vem finns där? 

Vänner. 
Vänner som har egna liv. 
Vänner som släpper mycket men inte allt.
Vänner kan inte ligga bredvid dygnets alla timmar. 

Min största rädsla. 

Att vara ensam i något svårt. 

Att inte ha modet att besvära. 

Det är lugnt. Jag klarar mig.
Du kan gå. 
Och så ljuger man. 
Man ljuger och ljuger och klarar sig inte alls. 
Men man vågar inte säga sanningen. Man vågar inte för man är så jävla rädd att vara till besvär. 

Jag behöver inte mitt livs kärlek nu. Jag behöver inte han som älskar mig tills döden skiljer oss åt precis nu. 
Men jag är så förbannat rädd att bli ensam i något svårt. 

Jag besvärar ingen.
Ingen mamma. Inget syskon. Inga morföräldrar. 
Jag besvärar ingen. 
Jag biter ihop min käke. Går rak i ryggen så länge det går. 
Så länge ryggen bär mig. 
Tills jag går av. 
Och inte ens då. Skulle jag besvära er. 

Jag är livrädd för att bli ensam i något svårt.
I något svårt utan att ha någon vid min sida som får mig att känna mig trygg. 

Jag längtar efter en människa jag kan lita på. En människa jag kan lita på som finns där för mig. Utan att jag ska behöva be om det. 

Jag klarar mig. 
Du kan gå. 
Det blir bra. 

M.T

När jag förminskar mig själv

Kategori: Jag

Ibland förminskar jag mig själv. 

Jag har tragglat allt mellan himmel och jord med min psykolog i ett och ett halvt år nu.

Jag har lärt mig så oerhört otroligt mycket om mig själv. 

Ungefär var och varannan gång jag kommer dit känner jag mig helt tom på saker att prata om. Nästan jämt tänker jag att nu finns det väl inget mer vettigt att ta upp. 
Men varje gång så går jag därifrån och har fått minst en ny insikt. 
Och är alltid lika glad och förvånad. 

Finns det verkligen mer att ta reda på nu? Finns det verkligen mer att prata om? 

Ja det finns det. 
Det kommer det alltid finnas.
Meningen med psykoterapi är inte att man ska ha bestämt ett samtalsämne innan man kommer dit. Det som kommer, det kommer. 
Och med hennes hjälp så förstår jag mig själv, mina relationer och mitt bagage så mycket bättre. 
Jag har absolut blivit klokare.
Och jag har absolut börjat tänka på mig själv på ett annat sätt. 

Jag har haft en mönster som jag i hela mitt liv har följt. 
Jag har äntligen börjat se det mönstret och ändrat på det. 
Jag gör det varje dag och hon hjälper mig att se mina tydliga framsteg.

Ibland tänker man inte logiskt. 
Man måste börja tänka logiskt.
Ibland.

Som idag. 
Så tänkte jag att ingen tycker egentligen om mig. Jag är bara en jobbig jävel. Alla låtsas. 

Har jag vänner? 
Ja. 
Har jag vänner som visar sin kärlek till mig? 
Ja. 
Visar jag min kärlek till mina vänner? Ja. 

Varför skulle mina vänner inte tycka om mig egentligen? 
Varför skulle mina vänner visa mig kärlek om dom inte tyckte om mig? Varför skulle dom låtsas tycka om mig? Varför skulle dom ödsla sin tid på att låtsas tycka om en jobbig jävel? 
Skulle jag göra det? 

Svaret är Nej. 

Ibland måste man ifrågasätta sina egna tankar. Ibland måste man ifrågasätta sig själv om det är en tanke som är sanning eller bara en rädsla. 

Man får inte glömma det. När man ibland råkar förminska sig själv. 

Jag vill räcka upp en hand.
För terapi. 
Jag vill slå ett slag, för terapin. 
För att gå till botten med sig själv.

Det är fortfarande. Idag. 2013. Till viss del tabu.
Och det är på tiden att vi tar hål på det.

Människor kan tycka synd om andra människor som går i terapi. 
Men jag tycker synd om människor som aldrig tar chansen eller har möjligheten att göra det. 

Vet ni. 

Jag trodde att jag kände mig själv ganska bra.
Det visade sig att det gjorde jag inte alls. Jag hade ingen aning om hur mycket som låg där djupt inunder hudlagren och bröstbenet.
Inte den blekaste faktiskt. 

"Jag behöver inte gå i terapi!" 

Det är precis du som behöver det. Du som är så säker på att du vet allt. 

Man behöver inte ha något stort trauma, en stor sorg eller en depression för att sätta sig i terapistolen. 

För saken är den, oavsett bakgrund, nutid eller framtid så har vi alla ett hjärta med bagage, oavsett vad det än må vara. 
Som behöver någon helt utomstående som kan se dig, och bara dig, med ett par klarare ögon. 

Och det är inte lätt. 
Det tar inte bara tio timmar i tio veckor att öppna upp sig.
Det tar tid att bygga upp ett förtroende och en känsla av trygghet för en terapeut. 
Men när du väl har gjort det, så kommer du aldrig ångra dig. 

M.T 



Tio fingrar i elden

Kategori: Män

Alltså. Jag tycker vi måste diskutera en sak. 

Det här med män.
Killar. Och pojkar. 

Som singelkvinna i mina bästa år tycker jag mig ha en ganska bra översikt över just det livet.

Singel livet som handlar om jakten. Om den ständiga längtan efter att finna den stora kärleken. Och om att få lov att vara ett asshole då och då. 

Min upplevelse är.
Antingen har man ingen. Eller också har man tio. 

Det är alltid alltid antingen eller. Det är aldrig bara en. 

Man kanske har en relation (och med relation menar jag inte ett ihop förhållande utan bara just en typ av relation) med en man. Och i samma stund som den tar vid så är det precis som att resten av alla män i hela världen känner på sig det och ska prompt höra av sig och vilja ha samma. Precis då. 
Inte sen. Utan, nu, nu, nu! 

Dom kan liksom inte vänta och eftersom man lever lite på kanten så har man inte råd att dissa någon. 

Någon har man så klart råd att dissa men om det är en intressant en så har man inte råd.

Det betyder att man måste hålla tio fingrar i elden och sköta om alla dessa relationer på rätt vis om man inte vill stå där en himla dag singel utan relation. 

Det är inte så himla lätt. Man har oftast en eller två favoriter. 

Men så en dag så spricker ballongen. Fingrarna tappar greppet och helt plötsligt har man ingen. 

För det är samma sak då. 
Då är det precis som att dom känner på sig (männen alltså) att man är så jävla tillgänglig att man helt plötsligt inte är intressant längre. 
Nej minsann. 

Antingen har man ett kilo eller också har man knappt ett kryddmått. 

Tänkt på det. Singel kvinnor. 
För mig har det alltid varit så i alla fall. Och det slår aldrig fel. 

M.T 

När jag hånglade för mycket

Kategori: Ligg

Trodde någonstans inom mig att jag hade blivit utslängd från ett uteställe för sista gången. 
Inte för att det har hänt så fantastiskt många gånger. 
Men kanske två stycken. Helt obefogat enligt mig själv. 
Det var flera år sedan och berodde nog på att vakterna tyckte jag var för full och borde gå hem. 

Men nu. Igår närmare bestämt. Blev jag utslängd på grund av hångel. 

Det måste väl ändå vara den finaste anledningen ni någonsin hört någon bli utslängd för? 

För att man hånglar för mycket. 

Inte för att man är för full. 
Inte för att man är otrevlig. 
Inte för att man spyr i nått hörn. 

Utan för att man hånglar för mycket. 

Det är kanske en ganska konstig sak egentligen. Och man kan ju tycka att man ska få hångla öppet och fritt bland dansande fötter. Men tydligen så är det förargelseväckande beteende. 
I alla fall enligt den vakten som haffade oss. 

Han var nog bara avundsjuk att inte han fick vara med. 
Skulle jag tro. 
Eller också fanns det andra som var avundsjuka. 

Provocerande tydligen. 

Provocerande att man hånglar för ivrigt. 

Så vi fick gå ut och fortsätta hånglet under ett regnigt träd istället. Och det är ju minst lika fint. 

M.T 

Om att knulla bort känslor.

Kategori: Ligg

Man kan göra på så många olika vis.
För att glömma någon.
Jag har skrivit en inlägg om det förut.
Men det är såklart så väldigt olika från gång till gång.

Jag har inte varit kär på år och evigheter. Så känns det i alla fall.
Jag har inte heller varit förälskad på år och evigheter.
Jag är inte den som är den.
Jag faller inte som en fura, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra.

Intresserad är en helt annan sak.
Intressant kan någon vara. Men det betyder inte att jag går och blir förälskad i samma stund.
Nej.

Jag vet inte ens om den här mannen som etsat sig fast i mig är värd att kallas förälskelse.
Men något vet jag.
Jag vet att man inte tänker på någon minst tio gånger om dagen om man inte är förälskad.
Man vill inte ha någon nära minst tio gånger om dagen om man inte är förälskad.
Så jag erkänner.

Varsågoda.

Men jag har liksom ingen lust att det ska fortsätta såhär.
Han ägnar mig inte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att det ska vara okej för mig att ge honom min tio-gånger-per-dag tanke.


Så jag bestämde mig för att försöka knulla bort honom med någon annan.

Det har aldrig varit några problem.
Ligger man med någon ny så brukar intresset för den som var före svalna brutalt snabbt.
Det har fungerat bra dom gånger det har blivit så.
Det har dock aldrig varit beprövat från min sida med någon större medvetenhet.
Det har bara fallit sig så. Det har bara blivit.

Hoppsan, nu råkade jag ligga med dig.
Lite den.
Och så plötsligt var inte någon annan hela världen längre.

Det fungerade inte den här gången.
Jag har aldrig ångrat ett ligg. Eller. Har jag det?
Kanske. (Det kan vi återkomma till)

Men det här ligget. Ligget som skulle få mig att glömma honom för något annat, fungerade inte.
Jag ångrade det kanske inte. Men kunde känna att det var himla onödigt gjort.
När det inte kändes någon skillnad.

Det var liksom inte riktigt värt.
Det fanns inte dom där känslorna.

Och plötsligt så förstår jag, på mycket länge, hur skönt det är att vara med någon man faktiskt känner något litet extra för.
Jag förstår hur längesen det var jag faktiskt hade sexy times med någon jag kände något för. Något på riktigt.

Missförstå mig inte. Jag dissar inte one-night-stands.
Han började också som ett one-night-stand.
Men att ligga med någon samtidigt som man egentligen känner något litet för någon annan kan liksom inte mäta sig.
För att ha bra one-night-stands så måste man vara någorlunda känslofri från känslor för någon.
Annars önskar man sig bort till honom istället.

Har aldrig tänkt på någon annan under sex. Någon annan än den jag faktiskt har sex med. Men efteråt har jag frågat mig själv varför jag ligger med honom när jag egentligen vill ligga med honom.

Det går inte att knulla bort längtan efter någon med någon annan.
Den finns kvar.

Men och andra sidan.
Vad ska man göra?

M.T