ingetmerliggtack.blogg.se

Och sen blir det ju aldrig riktigt som man har tänkt sig. 

Eller. 

Man bygger upp någonting inom sig själv. En liten sköld. Stark och stadig. (tror man) 
En stadig sköld som kan skydda mig emot sånt man inte vill ska komma för nära inpå. 

Som tillexempel män. Och kvinnor. Människor.
Men man kan inte låta bli att vinkla den där skölden en smula så något litet kan glutta förbi när man inte ser. 

Och så står man där och har gett hela sig själv till en annan människa. För dig. Naken. Ungefär som i nöd och lust och till döden skiljer oss åt. 

Inte precis så. Men. Det är dags att överdriva! För det är vi ju inte så jävla bra på redan. 


Men hur känns det då när man bestämmer sig för att välja att förlåta. Att säga. Jamenokej. Vi stryker ett streck. Du är människa. Jag med. Alla är idioter. Och vi med. 
Så nickar man och tar i hand och väljer att se in i ett par ögon (vilka som helst) och tro på att människan mitt emot dig är uppriktigt ärlig. 

Känns det bra? 
Eller tvivlar man? 
Gör jag rätt nu? 
Är du ärlig mot mig?

Inom mig finns ett lugn.

Låt mig va. Måste jag va inblandad i varenda himla sak nuförtiden? 

Jag har väl för guds skull varit med om tillräckligt. Varit inblandad i tillräckligt. 
Kan inte lita på någon. 

Kan jag inte bara få gifta mig och slå mig till ro.
Vara 47 år med två barn som är stora nog att ta hand om sig själva och en katt? 
Lite så. 
Hoppa över en bit.
Jag orkar inte mer drama.  
Jag ORKAR inte. 
Nej. 
Stopp och belägg. 
Back off. 
Let it be! 
Goodbye. 
Farewell. 

Alla ligger med alla och ingen ligger med nån. 



M.T