Vi är ingen kaktus Vi är en Pelargon
Kategori: Allmänt
Jag antar att jag inte är ensam om att någon gång upplevt känslan av att man ger och ger utan att få någonting tillbaka.
Jag antar att det är ganska vanligt.
Jag antar att det bara är någonting man får lära sig.
Att sådär är det.
Ibland.
När man kämpar för att ”behålla” en vän. Någon man tycker om. Någon man har haft i sin närhet alldeles för länge för att det ska vara enkelt att släppa den personen.
Någon man delat fina och ofina saker med.
Jag hatar. Avskyr. Fruktar känslan.
Känslan av att vara den enda som försöker. Vara den som ringer, hör av sig. För att ses.
När den andra personen så gott som aldrig bidrar med något utav ovan.
Okej. Jag fattar den där vinkeln. Vinken. Vad du vill.
Jag betyder inte det för dig som du gör för mig.
Du behöver inte mig.
Vi kanske har glidit isär. Det kanske är naturligt.
Man går åt olika håll. Man går isär.
Det gör man. Ibland.
Men jag går itu av det där.
Så tillslut orkar man inte mer.
Man ger upp.
Man orkar inte sms:a och fråga. Hej ska vi gå en promenad.
Det behöver inte vara mer än så.
Man behöver inte planera tre veckor i förväg.
Vi kan ses i en halvtimma. Det gör inget.
Och om du inte mår bra. Så mår du inte bra.
Men jag behöver veta det.
Men man orkar inte.
Man orkar inte ge och ge och försöka och försöka men inte få någon respons från en vän som man så hemskt gärna vill ha kvar men som inte försöker tillbaka.
Tillslut. Tröttnar jag också.
Alla tröttnar och vi dör.
Och jag är högst medveten och har kanske ett antal personer som man inte behöver träffa en gång i veckan för att en vänskap fortfarande ska vara en vänskap.
Det räcker en gång om året ibland. Och man är ändå där man var ett år tidigare.
Men så finns det den vänskapen man måste underhålla.
Vattna mer. För att den inte ska vissna.
Vi är ingen kaktus. Vi är en pelargon.
M.T
Jag antar att det är ganska vanligt.
Jag antar att det bara är någonting man får lära sig.
Att sådär är det.
Ibland.
När man kämpar för att ”behålla” en vän. Någon man tycker om. Någon man har haft i sin närhet alldeles för länge för att det ska vara enkelt att släppa den personen.
Någon man delat fina och ofina saker med.
Jag hatar. Avskyr. Fruktar känslan.
Känslan av att vara den enda som försöker. Vara den som ringer, hör av sig. För att ses.
När den andra personen så gott som aldrig bidrar med något utav ovan.
Okej. Jag fattar den där vinkeln. Vinken. Vad du vill.
Jag betyder inte det för dig som du gör för mig.
Du behöver inte mig.
Vi kanske har glidit isär. Det kanske är naturligt.
Man går åt olika håll. Man går isär.
Det gör man. Ibland.
Men jag går itu av det där.
Så tillslut orkar man inte mer.
Man ger upp.
Man orkar inte sms:a och fråga. Hej ska vi gå en promenad.
Det behöver inte vara mer än så.
Man behöver inte planera tre veckor i förväg.
Vi kan ses i en halvtimma. Det gör inget.
Och om du inte mår bra. Så mår du inte bra.
Men jag behöver veta det.
Men man orkar inte.
Man orkar inte ge och ge och försöka och försöka men inte få någon respons från en vän som man så hemskt gärna vill ha kvar men som inte försöker tillbaka.
Tillslut. Tröttnar jag också.
Alla tröttnar och vi dör.
Och jag är högst medveten och har kanske ett antal personer som man inte behöver träffa en gång i veckan för att en vänskap fortfarande ska vara en vänskap.
Det räcker en gång om året ibland. Och man är ändå där man var ett år tidigare.
Men så finns det den vänskapen man måste underhålla.
Vattna mer. För att den inte ska vissna.
Vi är ingen kaktus. Vi är en pelargon.
M.T