ingetmerliggtack.blogg.se

Och så plötsligt en kväll.
En fin kväll i juli så slår det mig.
Att alla mina vänner är ihop.
Ihop med någon bra himla människa.
Och att jag är sista singeln på jorden.

Det bara slog mig att pojkvänner och flickvänner kommer i första hand.
Alltid. Såklart.
Så är det ju.
Och om man tycker om någon sådär mycket att det ilar i magen varje gång man lämnar personen så blir det så.

Alla är ihop.

Men jag är evinnerligt trött på att bli lämnad för pojkvänner och flickvänner. Det blir på något sätt solklarare nu när alla plötsligt är så jävla kära i varandra.
Jävlar vad kärt det är på alla håll och kanter.

Andra hands valet. Det är jag.
Jag som tycker synd om mig själv för att jag är den sista singeln på jorden.

Tänker inte sträva och dra mer.
Jag har väl också ett himla liv.
Ett himla singel liv.

Jag missunnar inte.
Det allra viktigaste för mig är att mina nära är lyckliga, glada och mår bra.
Då är mitt hjärta lyckligt.

Men det slog mig bara.
Och jag kan inte hjälpa att det känns ensamt.
Det känns jävligt ensamt.
Ingenting har förändrats i mitt liv men ändå gör bara tanken på att jag är ensam singel kvar mig ensammare.
Så det så.
Fakta.
Ocharmigt.
Jag vet.
Så hälften kunde vara nog.

Så vad är det för fel på mig då?
Varför har inte jag blivit till döden in i benmärgen kär i någon och någon kär i mig?
Vart är min rätte?

Kommer jag bli likadan?
Prioritera honom i första hand, jämt, jämt, jämt?
Fy fan för mig i så fall.

Och fy fan vad bittert det här låter. Men det är okej.
För då kanske jag är påväg att bli bitter då. Är det så konstigt egentligen? Med tanke på alla svin jag varit tvungen att överleva?
Alla jävligt puckade killar som jag lyckats stöta på.

Eller är det kanske bara ikväll.

M.T