ingetmerliggtack.blogg.se

 

En dag vill jag också bli mamma. Tror jag. 
Jag ser mig omkring och jag ser personer som blir föräldrar. 
Eller som vill bli föräldrar. 
För mig är mamma, pappa, barn leken ganska långt bort. 
Jag känner inget sug, ingen längtan. 

Jag känner mer: Snälla, stanna tiden!

Jag vet att min livmoder har ganska många år på sig innan det börjar krisa men samtidigt så är jag i en ålder där fertiliteten redan sjunkit. 
Det är fakta. 

Men jag behöver inte heller ha barn till varje pris. 

För mig är det oerhört viktigt att den dagen jag väljer att skaffa barn (om jag har möjligheten) så ska det vara tillsammans med någon som har en sund syn på vad som är viktigt i livet. 

Det värsta jag vet är facebook uppdateringar om barn och deras kladdiga ansikten. 
Jag är barnkär. Men inte så överdrivet mycket. 
Jag gillar barn. Men i lagom doser.

Jag vill ha tid att få vara bara vi två först. Få vara dökär ett tag. Resa tillsammans ett tag. 
Uppleva varandra. Innan det blir barn. Bebisar. Och allt som det innebär. 

 

När jag hade mitt första förhållande så skulle allt vara så himla perfekt.
Då fanns barnlängtan där och matchande-handukar-och-badrumsmatte-hetsen. 
Det skulle vara vita väggar och en divan soffa. 
Det skulle vara panelgardiner och ett riktigt överkast. 

Man skulle klä in sig själv och sitt förhållande i det man tror alla förväntar sig. 
Man ska storhandla och handla big-pack med värmeljus på ikea. 

Vi skulle leka. Hej, titta på oss och våra matchande handukar och vårat stora lager av kidneybönor i skafferiet. 

När förhållandet tog slut tog kidneybönslagret och värmeljusen också slut. 
Jag tog slut och mina illusioner om vad ett perfekt förhållande var ändrade sig snabbt. 

Jag brydde mig aldrig om att leka en perfekt familj, jag gjorde bara som jag trodde att man skulle göra när man blev vuxen och skaffade sambo. 
Jag visste inte bättre.

Jag är innerligt tacksam för att det inte blev några barn. Det hade lika gärna kunnat bli det. 
Men någonstans innerst inne vet man kanske ändå vad man vill även om påverkan från det yttre är påtaglig. 
Om mina vänner hade börjat skaffa barn då, så kan jag garantera att jag också hade gjort det. 
Jag hade fallit för grupptrycket, följt med strömmen. 

Idag, även om jag hade haft ett förhållande så skulle jag inte låta mig påverkas av min omgivning.
Jag trodde jag var stark då. 
Men nu är jag starkare. 

Vänder inte in och ut på mig själv om påslakanen är skrynkliga eller handukarna urtvättade. 
Det är inte vad som är viktigt för mig.

M.T