Den fula Sanningen
Kategori: Jag
När jag önskade att jag fick en ätstörning.
Jag skriver om alla dom gånger jag bad till Gud att jag skulle få anorexi. Eller åtminstonde bullimi.
Det låter fruktansvärt helt hemskt.
Det tycker jag också.
Men det är precis så det är.
Sanningen. Den fula sanningen.
Om jag ändå blev smaaaaaaal då skulle allt bli bra. Då skulle alla tycka om mig lite mer.
Om jag fick en mindre rumpa och smalare armar. Om man kunde skymta mina revben. Ja då skulle allt bli bättre.
Eller hur?
Då skulle mina vänner tycka om mig lite mer.
Antagligen inte.
Men för alla dom gånger någon har påpekat att jag har lite för fläskiga lår då har jag tänkt:
Fan vad jag önskar att jag kunde sluta äta.
Fan vad jag önskar att jag inte fick ont i huvudet om jag lät bli och att min hjärna fungerade som den skulle utan mat.
Fan vad jag önskar att jag kunde överleva på vatten.
Då skulle ni få se hur jävla snygg och rolig jag är om några veckor!
Skulle du ångra dig då?
Jag kan inte göra något åt att du tycker att min röv är för stor. Den blir inte mindre för det.
Den kanske är stor. Men den är min. Och jag tycker om den!
Försök inte trycka ner mig.
Det gör jag så bra själv.
Nej vet ni vad.
Under hela min uppväxt har jag stundtals önskat mig en sjukdom.
Och det är sjukt.
Uppväxt med hela smal-hetsen. Hur man ska se ut.
Lång och smal.
För då är man snygg.
På skolavslutningen i fyran hade jag fått en jätte fin klänning av mamma. Jag minns att jag satt ner och tittade på magen på toaletten dagen före och tänkte att jag måste banta för jag är så tjock.
Men jag hade ingen mage. Jag var inte tjock.
I åttan slutade jag ha Jeans. För jag råkade se min rumpa på kort. Det var det värsta jag hade sett.
Jag har aldrig kommit över det där kortet.
Jag minns alla dom gånger jag tryckte ner fingrarna i halsen efter att jag hade ätit för att pröva och se om jag kunde kräkas upp allt. Blev glad alla dom gånger jag lyckades och blev besviken när det inte gick.
Tror att det jag skriver om är vanligare än man tror.
Och det är fruktansvärt.
Jag vet inte vad man ska göra för att skydda sig själv mot alla ideal under sin uppväxt?
Har man en ätstörning när man önskar att man hade en?
M.T
Jag skriver om alla dom gånger jag bad till Gud att jag skulle få anorexi. Eller åtminstonde bullimi.
Det låter fruktansvärt helt hemskt.
Det tycker jag också.
Men det är precis så det är.
Sanningen. Den fula sanningen.
Om jag ändå blev smaaaaaaal då skulle allt bli bra. Då skulle alla tycka om mig lite mer.
Om jag fick en mindre rumpa och smalare armar. Om man kunde skymta mina revben. Ja då skulle allt bli bättre.
Eller hur?
Då skulle mina vänner tycka om mig lite mer.
Antagligen inte.
Men för alla dom gånger någon har påpekat att jag har lite för fläskiga lår då har jag tänkt:
Fan vad jag önskar att jag kunde sluta äta.
Fan vad jag önskar att jag inte fick ont i huvudet om jag lät bli och att min hjärna fungerade som den skulle utan mat.
Fan vad jag önskar att jag kunde överleva på vatten.
Då skulle ni få se hur jävla snygg och rolig jag är om några veckor!
Skulle du ångra dig då?
Jag kan inte göra något åt att du tycker att min röv är för stor. Den blir inte mindre för det.
Den kanske är stor. Men den är min. Och jag tycker om den!
Försök inte trycka ner mig.
Det gör jag så bra själv.
Nej vet ni vad.
Under hela min uppväxt har jag stundtals önskat mig en sjukdom.
Och det är sjukt.
Uppväxt med hela smal-hetsen. Hur man ska se ut.
Lång och smal.
För då är man snygg.
På skolavslutningen i fyran hade jag fått en jätte fin klänning av mamma. Jag minns att jag satt ner och tittade på magen på toaletten dagen före och tänkte att jag måste banta för jag är så tjock.
Men jag hade ingen mage. Jag var inte tjock.
I åttan slutade jag ha Jeans. För jag råkade se min rumpa på kort. Det var det värsta jag hade sett.
Jag har aldrig kommit över det där kortet.
Jag minns alla dom gånger jag tryckte ner fingrarna i halsen efter att jag hade ätit för att pröva och se om jag kunde kräkas upp allt. Blev glad alla dom gånger jag lyckades och blev besviken när det inte gick.
Tror att det jag skriver om är vanligare än man tror.
Och det är fruktansvärt.
Jag vet inte vad man ska göra för att skydda sig själv mot alla ideal under sin uppväxt?
Har man en ätstörning när man önskar att man hade en?
M.T