Ibland är man 25 år när man faller
Kategori: Jag
Att spela huvudrollen i sin egen film.
I sitt eget liv.
Överjaget. Jaget och Detet.
Jag har jobbat mycket det senaste halvåret med att få ett starkare jag.
Har levt alldeles för mycket genom mitt överjag och genom påverkan av det yttre.
Blir sakta, sakta, men säkert bättre. Bättre på att sätta mig själv i det första rummet och bättre på att inte vara en biroll i andras filmer.
Mitt jag växer mer och mer för varje dag.
Mycket tack vare att jag gått i psykoterapi en gång i veckan det senaste halvåret. Vilket också är något jag kommer fortsätta med.
Jag trodde aldrig riktigt på att terapi skulle kunna hjälpa mig. När allt kändes som hopplösast så såg jag inget ljus i tunneln.
Men jag hade fel.
Det tog ungefär tre månader i terapistolen innan jag vågade öppna upp mig själv..
Innan jag kände att jag kunde lita på min terapeut.
Det var kämpigt att lämna ut sig själv helt och hållet. Berätta sina allra innersta känslor för någon.
Slänga sin själ utför ett stup.
Men. Nu. Har det släppt.
Och jag har fått en ökad förståelse för mina känslor. Mina tankar. Mina handlingar.
Varför jag känner och reagerar som jag gör.
Jag har fått en förståelse för mig själv. Och hur jag lever.
Hur viktigt det är att leva genom sig själv och sina drömmar och inte genom andras.
Jag får lära mig att säga ifrån. Sätta ner foten. Säga. Det här är inte okej. Säga NEJ.
Jag har alltid sagt JA.
Tryckt undan mitt eget jag.
Sagt ja när jag och mina egna behov egentligen vill och borde sagt nej.
Alla borde gå i terapi. Alla borde bejaka sina känslor och ha någon utomstående som kan hjälpa en att förstå sig själv.
Få dig att se på dig själv från andra vinklar.
Bearbeta.
Gammal som ny sorg.
Glädje.
Skuld.
Kriser som man tryckt undan för att kroppen inte orkar arbeta med dem just där och då.
Jag har haft eller kanske snarare har en försenad sorg och krisreaktion.
Ingen lätt match.
Det är som ett garn nystan som har trasslat ihop sig.
Och nu behöver jag garnet. Och för att kunna använda det. Måste jag ta mig tid att reda ut det.
Man kommer inte undan.
Jag valde inte det här själv.
Mitt psyke rasade och tvingade mig att ta itu med det här.
Ibland är man 25 år när man faller, ibland är man 55.
Det finns ingen åldersgräns för när man får lov att ramla för första gången.
Blockera känslor, minnen och saker som är svåra är vi bra på.
Vi människor.
Vissa bättre än andra.
Det finns så mycket fördomar kring att inte må bra psykiskt.
Att en person som är till exempel depressiv eller ångestfylld ofta har en mörk yta.
Det finns så många typer och dom kommer i alla möjliga former.
Om man lyfter på kjolen.
Om man ser bakom en människa.. Så finns det så mycket man inte hade en aning om fanns där.
Man kan inte se på en person vad den har i ryggsäcken.
Ytan säger oftast ingenting.
Men man ska vara glad. Man ska vara lycklig. Man ska må bra. Och man ska vara på topp. Jämt.
För inte har väl du nått att klaga på?
Du som har allt. Ett jobb. En familj. Vänner. Pengar.
Du har ju allt.
Oavsett om man har ”allt” eller inte. Så har man rätt att känna precis som man känner.
Det finns inget rätt eller fel i det.
Det finns inget rätt eller fel när det handlar om känslor.
M.T
I sitt eget liv.
Överjaget. Jaget och Detet.
Jag har jobbat mycket det senaste halvåret med att få ett starkare jag.
Har levt alldeles för mycket genom mitt överjag och genom påverkan av det yttre.
Blir sakta, sakta, men säkert bättre. Bättre på att sätta mig själv i det första rummet och bättre på att inte vara en biroll i andras filmer.
Mitt jag växer mer och mer för varje dag.
Mycket tack vare att jag gått i psykoterapi en gång i veckan det senaste halvåret. Vilket också är något jag kommer fortsätta med.
Jag trodde aldrig riktigt på att terapi skulle kunna hjälpa mig. När allt kändes som hopplösast så såg jag inget ljus i tunneln.
Men jag hade fel.
Det tog ungefär tre månader i terapistolen innan jag vågade öppna upp mig själv..
Innan jag kände att jag kunde lita på min terapeut.
Det var kämpigt att lämna ut sig själv helt och hållet. Berätta sina allra innersta känslor för någon.
Slänga sin själ utför ett stup.
Men. Nu. Har det släppt.
Och jag har fått en ökad förståelse för mina känslor. Mina tankar. Mina handlingar.
Varför jag känner och reagerar som jag gör.
Jag har fått en förståelse för mig själv. Och hur jag lever.
Hur viktigt det är att leva genom sig själv och sina drömmar och inte genom andras.
Jag får lära mig att säga ifrån. Sätta ner foten. Säga. Det här är inte okej. Säga NEJ.
Jag har alltid sagt JA.
Tryckt undan mitt eget jag.
Sagt ja när jag och mina egna behov egentligen vill och borde sagt nej.
Alla borde gå i terapi. Alla borde bejaka sina känslor och ha någon utomstående som kan hjälpa en att förstå sig själv.
Få dig att se på dig själv från andra vinklar.
Bearbeta.
Gammal som ny sorg.
Glädje.
Skuld.
Kriser som man tryckt undan för att kroppen inte orkar arbeta med dem just där och då.
Jag har haft eller kanske snarare har en försenad sorg och krisreaktion.
Ingen lätt match.
Det är som ett garn nystan som har trasslat ihop sig.
Och nu behöver jag garnet. Och för att kunna använda det. Måste jag ta mig tid att reda ut det.
Man kommer inte undan.
Jag valde inte det här själv.
Mitt psyke rasade och tvingade mig att ta itu med det här.
Ibland är man 25 år när man faller, ibland är man 55.
Det finns ingen åldersgräns för när man får lov att ramla för första gången.
Blockera känslor, minnen och saker som är svåra är vi bra på.
Vi människor.
Vissa bättre än andra.
Det finns så mycket fördomar kring att inte må bra psykiskt.
Att en person som är till exempel depressiv eller ångestfylld ofta har en mörk yta.
Det finns så många typer och dom kommer i alla möjliga former.
Om man lyfter på kjolen.
Om man ser bakom en människa.. Så finns det så mycket man inte hade en aning om fanns där.
Man kan inte se på en person vad den har i ryggsäcken.
Ytan säger oftast ingenting.
Men man ska vara glad. Man ska vara lycklig. Man ska må bra. Och man ska vara på topp. Jämt.
För inte har väl du nått att klaga på?
Du som har allt. Ett jobb. En familj. Vänner. Pengar.
Du har ju allt.
Oavsett om man har ”allt” eller inte. Så har man rätt att känna precis som man känner.
Det finns inget rätt eller fel i det.
Det finns inget rätt eller fel när det handlar om känslor.
M.T