ingetmerliggtack.blogg.se

Den 4 November 2008 var jag 21 år.
Den 4 November 2008 gjorde jag ett graviditetstest för allra första gången.
Den 4 November 2008 visade testet Positivt.
Positivt som var lika med negativt.

Ingen önskad graviditet.
Ingen väntad graviditet.

Snarare tvärtom.
Chockartad.

Jag och min vän Julia skulle gå och fika och jag sa att min mens var sen.
"Btw, min mens är sen." Lite så. 
Att det kändes som att den skulle komma alldeles när som helst.
Som att brösten var ömmare än ömmast precis som dom alltid är när den är på gång.
Molvärk i magen som strålade bak i ryggen. Typiska PMS symptom.

Jullan övertalade mig och vi gick snabbt och lätt in på Apoteket vid kungsportsplatsen i förbifarten och köpte det där testet.
Inte för att jag trodde att jag var gravid.
Jag var super säker på att jag inte var det.
Mensen lurade ju precis runt hörnet.
Jag kände min kropp.
Man känner sin kropp..

Smet in på Mc Donalds toaletten för att kissa.
Kissade på stickan.
En halv sekund eller två senare visade den ett plus. Plus.
Ett himla plus.

Ett plus som betydde gravid. Pregnant. Havande. ”You are gonna have a baby”.
Ett sånt plus var det.

Jag kunde inte sitta, jag kunde inte stå. Jag kunde inte andas. Jag gick runt i cirklar där inne på toaletten medans folk käkade hamburgare i godan ro utanför.
Big macs.. Mc Feasts.. Pommes frites.. Pommes frites till förbannelse!
Medans Julia försökte lugna mig.

Min första tanke var om det skulle bli en pojke eller flicka.

Min andra var att det måste bort.

Jag blev rädd. Livrädd. Vad händer nu?
Vad gör jag nu?
Vad har jag för val?
Jag hade inget val. Jag hade inget himla val.
Det fanns inga alternativ.
Jag ville inte vara 21 år och blivande mamma.
Jag ville inte ha nått barn.

Det fanns tusen anledningar till att jag inte kunde fullfölja den här graviditeten.

Den 10 december skulle jag åka till Thailand och backpacka i sex veckor tillsammans med min dåvarande pojkvän och våra vänner. Vi skulle leva livet tillsammans. Ha the time of our lifes. Vi skulle bada, dansa nakna och dricka drinkar i sanden. Bestiga berg och krypa i mörka grottor.
Bli fulla. För kärlekens skull.

Då kunde man inte ha ett himla foster i magen.
En växande person. 
Nej.

Men kunde inte låta bli att fundera på hur det skulle vara att få bli mamma.
Kunde inte låta bli.
Hela kvällen den 4 November låg jag och tittade på min mage. Funderade på vem som kunde få chansen att växa till något större där inuti. Fantiserade. Undrade. 
Kunde inte förstå.

Men dagen efter ringde jag till abortmottagningen och bokade en tid.
Och samma kväll drack jag alldeles för många öl bara för att förstöra det.
Bara för att jag inte skulle kunna ångra mig.
Bara för att det skulle kännas som att jag hade förstört det.

Den 14 November blev jag inlagd på östra för att göra en tidig medecinsk abort i vecka 7.
Allt gick smärtfritt med morfin och värktabletter.
Blödde i ungefär tre och en halv vecka efteråt. Precis som man ska.

Ingen ånger. Ingen ångest.

Det var sen det blev svårt. Långt efteråt.
Flera år efteråt.

Det var sen man började tänka "tänk om...".

Tänk om det där var min enda chans?
Tänk så träffar jag aldrig mina drömmars man och tänk så får jag inga fler chanser.
Tänk så är jag sjukt ofertil och hade bara "tur".
Tänk så blir det mitt straff för att jag valde att göra en abort. Att aldrig mer få en chans.

Sådär kan jag fortfarande tänka ibland när livet känns hopplöst och det inte finns en enda man som älskar en fastän man tycker att det faktiskt borde finnas det.
Fastän man tycker att man är jävligt bra och att dom borde stå på kö. 
Köa för att få chans på mig och min livmoder!

Jag kanske inte ens vill ha några barn. 
Det är inte klart och klappat. 

Men jag vill få chansen att kunna ha valet att välja. En vacker dag..


M.T