Ångest
Kategori: Jag
Det är som en inre kamp mellan själ och kropp.
Mellan hjärta och hjärna.
Jorden du står på och fötterna som ska fungera.
Den som inte har upplevt riktig ångest vet inte vad ångest är.
Mellan hjärta och hjärna.
Jorden du står på och fötterna som ska fungera.
Den som inte har upplevt riktig ångest vet inte vad ångest är.
Bakfylleångest är inte ångest till exempel. (Om någon nu trodde det.)
Ångest för provet du ska göra imorgon är inte ångest.
Ibland kan jag tycka att ångest är ett ord som missbrukas.
Jag har haft panikångest och jag har haft hoppa-ut-genom-fönstret ångest.
Inte för att jag vill dö utan för att ångesten blir för olidlig. Outhärdlig. När den är som värst.
För att det gör så ont inuti att man inte ser någon annan utväg. Där snackar vi riktig ångest.
Ingen himla bakfylleångest för att du sa något dumt.
För det vet jag också hur det känns.
Och jag vet vad jag väljer alla dagar i veckan om jag kunde.
Jag väljer inte när det vrider sig inuti så du tror att du börjar bli galen.
När du inte kan gå upp ur sängen förän klockan närmar sig sen eftermiddag.
För du kan inte röra dig.
För om du rör dig är du rädd att det ska kännas mer.
Om du ligger blixt stilla och försöker kontrollera smärtan och tankarna. Pulsen och hjärtslagen. Så kanske det går över fortare.
Det gör det aldrig.
Men det är för jobbigt att resa på sig.
Du behöver någon som ser dig.
Som drar i dig. Som ligger intill dig och pratar om vanliga saker även om du själv inte kan svara eller tänka.
Du behöver något som avleder dig och ditt spöke.
Ångest spöket.
Sådär var det för mig. När det var som allra värst.
Tillslut efter att ha "stått ut" och symptomen blivit värre och värre under en sex månaders period förstod jag att det här kommer inte gå över av sig själv.
Någon måste hjälpa mig.
När jag för första gången förstod varför vissa människor väljer att ta sitt liv då ringde en klockan i mitt huvud.
Jag är ingen person som förstår varför man vill dö.
Men nu gjorde jag det.
Jag fick hjälp.
Bra hjälp. Blev sjukskriven. Och nu efter ca sju månader heltidssjukskrivning är jag tillbaka 25% på mitt arbete.
Det har varit en tuff tid och kommer antagligen fortsätta vara det lång tid framöver tills jag är tillbaka helt.
Jag tror inte att dem som känner mig ens väldigt väl hade märkt av min sjukdom om jag inte hade valt att berätta om den. Och jag tror inte alltid det är så lätt förstå att den finns där heller.
Den är osynlig för de flesta och för folk på stan.
Det är både bra och dåligt.
Bra på det viset att man inte blir annorlunda behandlad och dåligt på det viset att man förväntas att vara lika pigg och alert som alla andra alltid.
Ibland har jag önskat mig ett gipsat ben istället.
Det hade varit lättare att förstå för omgivningen. Lättare att förklara.
Lättare att hantera.
För mig har det här inneburit symptom som trötthet, koncentrationsvårigheter, oro, nedstämdhet, skörhet, humörsvängningar, glömska, hypokondriska drag, ambivalens, stresskänslighet samt fysiska symptom såsom hjärtklappning, andningspåverkan, yrsel, darrningar, hög puls, overklighetskänslor och tunnelseende.
Hela kroppen påverkas och det är inte lite besvär man får. Tack och lov är jag påväg tillbaka.
Men det är inte alltid så lätt att vara tipp topp. Att orka allt.
Men jag gör mitt bästa.
Det jag inte gör längre är att låta bli att känna. Trycka undan. Trycka ner. Låtsas som att jag inte får lov.
När det är som allra värst så tror man aldrig att det kommer bli bra.
Jag var helt säker på att jag skulle dö. Att jag skulle bli galen och att jag aldrig mer skulle kunna leva ett normalt liv.
Men med hjälp av mediciner, samtal och rehabilitering så finns det inga tvivel längre.
Ångest för provet du ska göra imorgon är inte ångest.
Ibland kan jag tycka att ångest är ett ord som missbrukas.
Jag har haft panikångest och jag har haft hoppa-ut-genom-fönstret ångest.
Inte för att jag vill dö utan för att ångesten blir för olidlig. Outhärdlig. När den är som värst.
För att det gör så ont inuti att man inte ser någon annan utväg. Där snackar vi riktig ångest.
Ingen himla bakfylleångest för att du sa något dumt.
För det vet jag också hur det känns.
Och jag vet vad jag väljer alla dagar i veckan om jag kunde.
Jag väljer inte när det vrider sig inuti så du tror att du börjar bli galen.
När du inte kan gå upp ur sängen förän klockan närmar sig sen eftermiddag.
För du kan inte röra dig.
För om du rör dig är du rädd att det ska kännas mer.
Om du ligger blixt stilla och försöker kontrollera smärtan och tankarna. Pulsen och hjärtslagen. Så kanske det går över fortare.
Det gör det aldrig.
Men det är för jobbigt att resa på sig.
Du behöver någon som ser dig.
Som drar i dig. Som ligger intill dig och pratar om vanliga saker även om du själv inte kan svara eller tänka.
Du behöver något som avleder dig och ditt spöke.
Ångest spöket.
Sådär var det för mig. När det var som allra värst.
Tillslut efter att ha "stått ut" och symptomen blivit värre och värre under en sex månaders period förstod jag att det här kommer inte gå över av sig själv.
Någon måste hjälpa mig.
När jag för första gången förstod varför vissa människor väljer att ta sitt liv då ringde en klockan i mitt huvud.
Jag är ingen person som förstår varför man vill dö.
Men nu gjorde jag det.
Jag fick hjälp.
Bra hjälp. Blev sjukskriven. Och nu efter ca sju månader heltidssjukskrivning är jag tillbaka 25% på mitt arbete.
Det har varit en tuff tid och kommer antagligen fortsätta vara det lång tid framöver tills jag är tillbaka helt.
Jag tror inte att dem som känner mig ens väldigt väl hade märkt av min sjukdom om jag inte hade valt att berätta om den. Och jag tror inte alltid det är så lätt förstå att den finns där heller.
Den är osynlig för de flesta och för folk på stan.
Det är både bra och dåligt.
Bra på det viset att man inte blir annorlunda behandlad och dåligt på det viset att man förväntas att vara lika pigg och alert som alla andra alltid.
Ibland har jag önskat mig ett gipsat ben istället.
Det hade varit lättare att förstå för omgivningen. Lättare att förklara.
Lättare att hantera.
För mig har det här inneburit symptom som trötthet, koncentrationsvårigheter, oro, nedstämdhet, skörhet, humörsvängningar, glömska, hypokondriska drag, ambivalens, stresskänslighet samt fysiska symptom såsom hjärtklappning, andningspåverkan, yrsel, darrningar, hög puls, overklighetskänslor och tunnelseende.
Hela kroppen påverkas och det är inte lite besvär man får. Tack och lov är jag påväg tillbaka.
Men det är inte alltid så lätt att vara tipp topp. Att orka allt.
Men jag gör mitt bästa.
Det jag inte gör längre är att låta bli att känna. Trycka undan. Trycka ner. Låtsas som att jag inte får lov.
När det är som allra värst så tror man aldrig att det kommer bli bra.
Jag var helt säker på att jag skulle dö. Att jag skulle bli galen och att jag aldrig mer skulle kunna leva ett normalt liv.
Men med hjälp av mediciner, samtal och rehabilitering så finns det inga tvivel längre.
Rädslan för bakslag kommer alltid att finnas där men det är något jag har valt att acceptera nu.
Varför just jag är en fråga jag ofta ställt mig. Varför?
Jag har inga svar på varför och jag kommer kanske aldrig att få det heller.
Det bara är så som det är och det kan drabba vem som helst när som helst. Som en blixt från klar himmel.
Ett råd till andra i samma situation är att inte förneka. Söka hjälp i tid. Innan det går så långt att man inte kan gå upp ur sängen.
M.T
Varför just jag är en fråga jag ofta ställt mig. Varför?
Jag har inga svar på varför och jag kommer kanske aldrig att få det heller.
Det bara är så som det är och det kan drabba vem som helst när som helst. Som en blixt från klar himmel.
Ett råd till andra i samma situation är att inte förneka. Söka hjälp i tid. Innan det går så långt att man inte kan gå upp ur sängen.
M.T