ingetmerliggtack.blogg.se

Man kan försöka. Men ibland lossnar plåstret man så väl tejpat över sin sorg med. 
Någon river av det.
Och det svider till. Igen.
Du tvingas känna det som du trodde att du gömt såbra under plast och bomull.

Att du blev sårad. 

Du blev sårad. 
Men du hann knappt känna av det. För du var så förbannat jävla snabb på att springa maraton till närmaste affär och köpa sårtvätt och lim.

Sudda. 
Radera. 
Gå vidare. 
Förtränga. 

Det enda du minns är hur det kändes innan du sprang. Medans du sprang och precis efteråt när det fortfarande var ömt.

Att låtsas som att man inte har blivit sårad. Att låtsas för sig själv. Och för alla andra. För att det är lättast så. 

Men fan.
Fan när det lossnar. Och man måste gå bort till plåster lådan. Med öppet sår och hämta ett stort himla bandage.
När det lossnar och man helt plöstligt känner. Minns. Och inser. Att. 
Att det lilla lilla hjärtat blev sårat. 
Det blev faktiskt sårat. 
Helt utan din egen tillåtelse. 

Och det lilla lilla hjärtat som slår där under bröstbenet är nu en sorg närmare döden.

När du förundras över hur en liten liten rispa kan kännas så stor.