Om rädsla
Kategori: Jag
Om jag får cancer. Om jag får en blindtarmsinflammation.
Om jag får hepatit. Om jag får en stroke. Om jag får en allvarlig sjukdom.
Om någon nära och kär dör.
Om jag får en hjärtinfarkt.
Vem lägger sig bredvid och håller om mig?
Vem älskar mig gränslöst och går upp mitt inatten och tröstar?
Vem?
Vem finns där?
Vänner.
Vänner som har egna liv.
Vänner som släpper mycket men inte allt.
Vänner kan inte ligga bredvid dygnets alla timmar.
Min största rädsla.
Att vara ensam i något svårt.
Att inte ha modet att besvära.
Det är lugnt. Jag klarar mig.
Du kan gå.
Och så ljuger man.
Man ljuger och ljuger och klarar sig inte alls.
Men man vågar inte säga sanningen. Man vågar inte för man är så jävla rädd att vara till besvär.
Jag behöver inte mitt livs kärlek nu. Jag behöver inte han som älskar mig tills döden skiljer oss åt precis nu.
Men jag är så förbannat rädd att bli ensam i något svårt.
Jag besvärar ingen.
Ingen mamma. Inget syskon. Inga morföräldrar.
Jag besvärar ingen.
Jag biter ihop min käke. Går rak i ryggen så länge det går.
Så länge ryggen bär mig.
Tills jag går av.
Och inte ens då. Skulle jag besvära er.
Jag är livrädd för att bli ensam i något svårt.
I något svårt utan att ha någon vid min sida som får mig att känna mig trygg.
Jag längtar efter en människa jag kan lita på. En människa jag kan lita på som finns där för mig. Utan att jag ska behöva be om det.
Jag klarar mig.
Du kan gå.
Det blir bra.
M.T