Ibland förminskar jag mig själv.
Jag har tragglat allt mellan himmel och jord med min psykolog i ett och ett halvt år nu.
Jag har lärt mig så oerhört otroligt mycket om mig själv.
Ungefär var och varannan gång jag kommer dit känner jag mig helt tom på saker att prata om. Nästan jämt tänker jag att nu finns det väl inget mer vettigt att ta upp.
Men varje gång så går jag därifrån och har fått minst en ny insikt.
Och är alltid lika glad och förvånad.
Finns det verkligen mer att ta reda på nu? Finns det verkligen mer att prata om?
Ja det finns det.
Det kommer det alltid finnas.
Meningen med psykoterapi är inte att man ska ha bestämt ett samtalsämne innan man kommer dit. Det som kommer, det kommer.
Och med hennes hjälp så förstår jag mig själv, mina relationer och mitt bagage så mycket bättre.
Jag har absolut blivit klokare.
Och jag har absolut börjat tänka på mig själv på ett annat sätt.
Jag har haft en mönster som jag i hela mitt liv har följt.
Jag har äntligen börjat se det mönstret och ändrat på det.
Jag gör det varje dag och hon hjälper mig att se mina tydliga framsteg.
Ibland tänker man inte logiskt.
Man måste börja tänka logiskt.
Ibland.
Som idag.
Så tänkte jag att ingen tycker egentligen om mig. Jag är bara en jobbig jävel. Alla låtsas.
Har jag vänner?
Ja.
Har jag vänner som visar sin kärlek till mig?
Ja.
Visar jag min kärlek till mina vänner? Ja.
Varför skulle mina vänner inte tycka om mig egentligen?
Varför skulle mina vänner visa mig kärlek om dom inte tyckte om mig? Varför skulle dom låtsas tycka om mig? Varför skulle dom ödsla sin tid på att låtsas tycka om en jobbig jävel?
Skulle jag göra det?
Svaret är Nej.
Ibland måste man ifrågasätta sina egna tankar. Ibland måste man ifrågasätta sig själv om det är en tanke som är sanning eller bara en rädsla.
Man får inte glömma det. När man ibland råkar förminska sig själv.
Jag vill räcka upp en hand.
För terapi.
Jag vill slå ett slag, för terapin.
För att gå till botten med sig själv.
Det är fortfarande. Idag. 2013. Till viss del tabu.
Och det är på tiden att vi tar hål på det.
Människor kan tycka synd om andra människor som går i terapi.
Men jag tycker synd om människor som aldrig tar chansen eller har möjligheten att göra det.
Vet ni.
Jag trodde att jag kände mig själv ganska bra.
Det visade sig att det gjorde jag inte alls. Jag hade ingen aning om hur mycket som låg där djupt inunder hudlagren och bröstbenet.
Inte den blekaste faktiskt.
"Jag behöver inte gå i terapi!"
Det är precis du som behöver det. Du som är så säker på att du vet allt.
Man behöver inte ha något stort trauma, en stor sorg eller en depression för att sätta sig i terapistolen.
För saken är den, oavsett bakgrund, nutid eller framtid så har vi alla ett hjärta med bagage, oavsett vad det än må vara.
Som behöver någon helt utomstående som kan se dig, och bara dig, med ett par klarare ögon.
Och det är inte lätt.
Det tar inte bara tio timmar i tio veckor att öppna upp sig.
Det tar tid att bygga upp ett förtroende och en känsla av trygghet för en terapeut.
Men när du väl har gjort det, så kommer du aldrig ångra dig.
M.T
