ingetmerliggtack.blogg.se

Var och varannan dag tänker jag tanken. Nu. Nu får det vara bra. 
Nu ska jag börja meditera på riktigt och hitta mig själv. 
Fasta i en vecka och göra morgon yoga. 

Det funkar bra tills någon frågar om jag vill hänga med och ta en öl. 
Ja men visst, why not. Man lever bara en gång. Tänker jag då. 

Jag kan hitta mig själv i övermorgon istället. 

Så himla typiskt kvinnligt?
Är det inte så säg. 
Eller bara typiskt mig. 

Börja läsa böcker och sitta och sticka vid havet. 
Lite så. 

Äta avokado, basilika och grapefrukt mest varje dag. Ekologiska ägg och soyamjölk.
Smörja in mig med lavendelolja varje gång jag duschat. 

Mmm.. 
Vi får väl se.

M.T

 

När jag önskade att jag fick en ätstörning.

Jag skriver om alla dom gånger jag bad till Gud att jag skulle få anorexi. Eller åtminstonde bullimi.

Det låter fruktansvärt helt hemskt.
Det tycker jag också.
Men det är precis så det är.
Sanningen. Den fula sanningen.

Om jag ändå blev smaaaaaaal då skulle allt bli bra. Då skulle alla tycka om mig lite mer.
Om jag fick en mindre rumpa och smalare armar. Om man kunde skymta mina revben. Ja då skulle allt bli bättre.
Eller hur?
Då skulle mina vänner tycka om mig lite mer.

Antagligen inte.
Men för alla dom gånger någon har påpekat att jag har lite för fläskiga lår då har jag tänkt:
Fan vad jag önskar att jag kunde sluta äta.

Fan vad jag önskar att jag inte fick ont i huvudet om jag lät bli och att min hjärna fungerade som den skulle utan mat.
Fan vad jag önskar att jag kunde överleva på vatten.
Då skulle ni få se hur jävla snygg och rolig jag är om några veckor!
Skulle du ångra dig då?

Jag kan inte göra något åt att du tycker att min röv är för stor. Den blir inte mindre för det.
Den kanske är stor. Men den är min. Och jag tycker om den!
Försök inte trycka ner mig.
Det gör jag så bra själv.

Nej vet ni vad.
Under hela min uppväxt har jag stundtals önskat mig en sjukdom.
Och det är sjukt.

Uppväxt med hela smal-hetsen. Hur man ska se ut.
Lång och smal.
För då är man snygg.

På skolavslutningen i fyran hade jag fått en jätte fin klänning av mamma. Jag minns att jag satt ner och tittade på magen på toaletten dagen före och tänkte att jag måste banta för jag är så tjock.
Men jag hade ingen mage. Jag var inte tjock.

I åttan slutade jag ha Jeans. För jag råkade se min rumpa på kort. Det var det värsta jag hade sett.
Jag har aldrig kommit över det där kortet.

Jag minns alla dom gånger jag tryckte ner fingrarna i halsen efter att jag hade ätit för att pröva och se om jag kunde kräkas upp allt. Blev glad alla dom gånger jag lyckades och blev besviken när det inte gick.

Tror att det jag skriver om är vanligare än man tror. 
Och det är fruktansvärt.
Jag vet inte vad man ska göra för att skydda sig själv mot alla ideal under sin uppväxt?

Har man en ätstörning när man önskar att man hade en?

M.T

Att spela huvudrollen i sin egen film.
I sitt eget liv.

Överjaget. Jaget och Detet.

Jag har jobbat mycket det senaste halvåret med att få ett starkare jag.
Har levt alldeles för mycket genom mitt överjag och genom påverkan av det yttre.

Blir sakta, sakta, men säkert bättre. Bättre på att sätta mig själv i det första rummet och bättre på att inte vara en biroll i andras filmer.
Mitt jag växer mer och mer för varje dag.

Mycket tack vare att jag gått i psykoterapi en gång i veckan det senaste halvåret. Vilket också är något jag kommer fortsätta med.
Jag trodde aldrig riktigt på att terapi skulle kunna hjälpa mig. När allt kändes som hopplösast så såg jag inget ljus i tunneln.
Men jag hade fel.

Det tog ungefär tre månader i terapistolen innan jag vågade öppna upp mig själv..
Innan jag kände att jag kunde lita på min terapeut.
Det var kämpigt att lämna ut sig själv helt och hållet. Berätta sina allra innersta känslor för någon.
Slänga sin själ utför ett stup.
Men. Nu. Har det släppt.
Och jag har fått en ökad förståelse för mina känslor. Mina tankar. Mina handlingar.
Varför jag känner och reagerar som jag gör.
Jag har fått en förståelse för mig själv. Och hur jag lever.
Hur viktigt det är att leva genom sig själv och sina drömmar och inte genom andras.

Jag får lära mig att säga ifrån. Sätta ner foten. Säga. Det här är inte okej. Säga NEJ.
Jag har alltid sagt JA.
Tryckt undan mitt eget jag.
Sagt ja när jag och mina egna behov egentligen vill och borde sagt nej.

Alla borde gå i terapi. Alla borde bejaka sina känslor och ha någon utomstående som kan hjälpa en att förstå sig själv.
Få dig att se på dig själv från andra vinklar.
Bearbeta.
Gammal som ny sorg.
Glädje.
Skuld.
Kriser som man tryckt undan för att kroppen inte orkar arbeta med dem just där och då.

Jag har haft eller kanske snarare har en försenad sorg och krisreaktion.

Ingen lätt match.
Det är som ett garn nystan som har trasslat ihop sig.
Och nu behöver jag garnet. Och för att kunna använda det. Måste jag ta mig tid att reda ut det.
Man kommer inte undan.

Jag valde inte det här själv.
Mitt psyke rasade och tvingade mig att ta itu med det här.

Ibland är man 25 år när man faller, ibland är man 55.
Det finns ingen åldersgräns för när man får lov att ramla för första gången.

Blockera känslor, minnen och saker som är svåra är vi bra på.
Vi människor.
Vissa bättre än andra.
Det finns så mycket fördomar kring att inte må bra psykiskt.
Att en person som är till exempel depressiv eller ångestfylld ofta har en mörk yta.
Det finns så många typer och dom kommer i alla möjliga former.

Om man lyfter på kjolen.
Om man ser bakom en människa.. Så finns det så mycket man inte hade en aning om fanns där.
Man kan inte se på en person vad den har i ryggsäcken.
Ytan säger oftast ingenting.

Men man ska vara glad. Man ska vara lycklig. Man ska må bra. Och man ska vara på topp. Jämt.
För inte har väl du nått att klaga på?
Du som har allt. Ett jobb. En familj. Vänner. Pengar.
Du har ju allt.

Oavsett om man har ”allt” eller inte. Så har man rätt att känna precis som man känner.
Det finns inget rätt eller fel i det.
Det finns inget rätt eller fel när det handlar om känslor.

M.T

 

Jag är bara ex-flickvän till en enda person. Hittils. Än så länge. 

Och jag hoppas att det förblir så.
Jag hoppas att vad som än händer så vill jag slippa att bli det en gång till.
Det är ju också så då som ni säkert förstår att jag själv bara har en ex-pojkvän.

Att vara ex-flickvän är i början lite som ett heltidsjobb.
Fastän det var jag som gjorde slut, tog steget.
Avslutade någonting som hade blivit alldeles för trasigt och sönderslitet.
Så var jag ett pain in the ass milt sagt.

Idag är det 3,5 år sen det tog slut.
(Jag har alltså varit singel i 3,5 år om det är någon som inte hänger med. Man hinner med mycket på den tiden kan ni också notera.)

Han fick ny flickvän. Bara ett par små månader efter att det tagit slut mellan oss.
Gissa.. Gissa vad jag tyckte om henne? Avskydde henne. Mest av allt i hela världen.
Hade fullständig PANIK!
Grät och svor och stalkade henne.
Stalkade honom.
Värre än någonsin.
Ringde minst en gång om dagen. Samt skickade sms.
(Mig vill man alltså inte ha som ex-flickvän.)

Vi hade varit tillsammans i fyra himla år och varit sambos i tre. Träffat varandra varje dag.
Och helt plötsligt så avvisade han mig och mina samtal. Mina sms. Min kärlek.
Ville inte ha mig nära.
Hur lätt tror ni det var att vänja sig av med det när man själv var ensam? 
När man inte hade någon ny att plåstra över såren med.
Någon som hjälpte till med att sopa resterna av det gamla förhållandet under mattan..
Inte så himla lätt kan jag tala om.
Vi hade stöttat varandra i att gå vidare innan han träffade henne. 
Nu var han med henne. 
Och jag var med mig själv.

Jag ville ju bara vara vän. Vän med honom. 
Det var det viktigaste för mig.
Att han skulle fortsätta stötta mig. 
Men hon var svartsjuk och han var nykär.

Det är alltid svårt.
Första nya kärleken efter ett trasigt förhållande är alltid svårt för den ene eller andre.
Det är fullständigt normalt.
Man blir galen.
Även om man inte vill ha honom så blir man galen.
Det är okej.

Jag var dock förjävlig. Förjävlig.
Till och med lite den nivån att andra kanske började fundera över om jag faktiskt ville ha honom tillbaka.
Det ville jag absolut inte.
Men jag ville ändå att han fortfarande skulle älska mig.
Så som jag älskade honom.
Som en person man haft nära och älskat så gränslöst.
Man får inte bara sudda ut det och gå vidare och låtsas som att det aldrig har hänt.
Man får inte det.
Man måste spara det som ett fint litet minne och kunna vara vänner och fortfarande älska varandra.
Fast på ett annat sätt.
Han måste. Jag måste. Vi måste.

Nya tjejen var tjusig.
En tjusig tjej med perfekt rakt blankt blondt hår.
Lite fin i kanten. Fina skor. Tjusiga kavajer, en liten lagom lång kjol och jobbade i en porslinsaffär.
Som en liten prinsessa. Odramatisk. Lugn. Sansad. 
Inte alls som jag. Min raka motsats faktiskt.
Om man hade jämfört oss två hade hon varit kronprinsessan Victoria och jag nån lustig typ som hörde hemma på nån halvknäpp cirkus.
Det gjorde mig också lite förbannad. Att hon var så olik mig.

Uhhhääk!
Så kände jag så fort jag tänkte på henne. ”Uhhhääääääk!”
Jag lärde aldrig känna henne som ni kanske förstår.
Hon hatade nog mig mer än vad jag hatade henne.

Jag förstår det. Det hade hon all anledning till.

Varje gång jag träffade dem tillsammans på en fest smilade jag upp mig och var alltid ööööööövertrevlig mot henne.
När jag träffade honom ensam på en fest försökte jag få honom att vara otrogen.
En riktig räv var jag.

Jag talar inte om ifall jag lyckades med det eller inte. Det kan ni få undra.

Varför jag gjorde sådär har jag nu i efterhand funderat över..
Jag antar att det var för att jag ville ha bekräftelse på att han fortfarande tyckte om mig.
Så då passade jag på. När alkoholen flödade. 
Det blir så mycket lättare då.
Alla blir så mycket lättare på fötterna då. 

Och om han var otrogen så blev hon sårad. Och då skulle han bli olycklig. Ingen skulle bli glad.
Jag var redan ledsen.
Han skulle bli ledsen.
Och hon skulle bli ledsen.
Alla skulle vara vara ledsna.
Inte bara jag..

Tiden gick.
Dom var tillsammans i ett år ungefär om jag inte minns fel.
Sen tog det slut.
När den tiden väl kom var jag så urpumpad på energi av att ha kämpat för hans uppmärksamhet och hatat henne i ett helt himla år att hälften kunde vart mer än nog. 
Kan ni tänka er? 
Att jag gick ett helt år och la energi på deras förhållande.

Hur som helst. 
På dagen som det tog slut, när han ringde och berättade med ledsen röst, så insåg jag.. 
Att jag inte blev ett dugg lyckligare nu.
Nu var han ledsen.
Hon var ledsen.
Och jag var helt slut.

Jag hade vant mig så vid att tycka illa om henne att jag bara fortsatte med det. Utan att reflektera över vad sjutton det skulle ge mig för tillfredställelse om det tog slut mellan dem.

Ingen. 
Det gav mig ingen tillfredställelse.
Inte blev jag lyckligare för det.

Jag fick mig en rejäl tankeställare och nästa person han träffade tyckte jag faktiskt om. På riktigt. 
Och jag insåg att det viktigaste för mig var att han var lycklig. För det är han värd.



M.T

Jag har alltid i hela mitt liv blivit beskriven som känslig.
Antagligen från den dagen då jag föddes.
”Känslomänniska”.
Gråter när jag är ledsen. Gråter när jag är glad. Gråter för livet. För Kärleken. När det svider. När jag blir arg. När det känns.
Jag är en känslomänniska.
Jag skulle nog till och med beskriva mig själv som en sån där HSP människa. "Highly sensitive person". 
Jag känner snabbt och lätt och blir känslomässigt berörd av många människor och också alldeles för enkelt.
Jag vet om det. 
Köpte boken "Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för sensetivt begåvade". 
Kan rekomendera den. Till er som också är känslomänniskor. 


”Gråt inte.” ”Sluta gråt.” ”Skärp dig.” ”Ryck upp dig.” "Nu överreagerar du allt." "Var inte så överkänslig."
Dom orden har jag fått höra för många gånger för att det ska vara okej.
Och varje gång försöker man. Hålla igen. Trycka undan det som så gärna vill komma ut.

Om jag fick välja. Skulle jag aldrig gråta.
Hatar att gråta. Det förstör sminket. Gör människor nervösa. Ögonen blir svullna och man får ont i huvet.
Det tar på kraft och energi att gråta.

Killar gråter nästan aldrig. Det har man ju hört. Och fått bevis för.
Kan räkna gångerna jag har sett en man gråta på en, kanske två händer. Och hälften av dem är antagligen av fysisk smärta.
Däremot kan jag inte räkna gångerna jag sett kvinnor gråta på varken fingrar eller tår tillsammans.
Men nu ska vi inte dra alla över en kam?
Eller hur..
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka.. Män kanske inte pallar..
Dom kanske inte pallar att gråta så som kvinnor gör. För dom måste kanske spara sin energi till att skruva ihop saker. Tänker jag. 
Skämt och sido. 

Jag är snäll och naiv som människa.
Jag tror gott om dom flesta och tror illa om få.
Jag överdriver gärna mina känslor.
Jag säger vad jag tycker och känner till människor jag kanske inte alltid borde lita på.

Jag tycker det är hemskt sorgligt med par som går skilda vägar och som vänder från att en gång ha älskat varandra till att fullständigt hata varann. Det berör mig. Det kan nog vara det värsta jag vet. Och jag vill inte riktigt acceptera att det kan hända.
Det får aldrig hända mig.
Det har jag bestämt. Om jag får lov att bestämma sånt.

Jag bestämmer mycket.
Att jag ska bli en bättre människa till exempel.
Att jag ska bli lite mer okänslig.
Det bestämmer jag kanske minst en gång om dagen.
För alltid är det någonting jag inte duger till.
Någonting jag inte vill acceptera hos mig själv.

Sist bestämde jag mig för att jag ska bli mer: Hård. Inåtvänd. Inte prata så mycket. Hålla igen. Inte skratta så högt. Inte ge så mycket utrymme för känslor. Inte älska alla med en gång. Vara lite mer... Laid back?
Lite lugnare. Kolla läget. Känna in. Ta det som det kommer. Hålla käften stängd helt enkelt.

Gissa hur många gånger jag har bestämt det?
Ingen himla aning, för just det där bestämmer jag lite för jämnan.
Och ändå..
Ändå har jag inte förstått att jag kanske inte kan ändra min personlighet?
Jag kanske faktiskt bara är en sån där person.
En sån som älskar och gråter.

Jag har antagligen gjort tio tusen missar i mitt hittils 26 åriga liv. Men jag har mer och mer börjat acceptera att det hör till. Det hör ju för sjutton till!

Om man gjorde allt rätt för jämnan hur spännande hade allt då varit?
Om man alltid lyckades, alltid var glad, alltid var perfekt och aldrig kände sig misslyckad... Hur skulle man då kunna veta hur det känns att vara lycklig? På riktigt lycklig. Klyschigt, visst..
Men jag är glad för alla tabbar jag har gjort. Glad för alla mina misslyckanden. Glad för dom stunder jag betett mig dåligt.
Varit oärlig. Varit fullständigt bedrövlig. 
Men allt som oftast har jag varit det för att jag inte kunnat annat. 

Jag har bara följt mitt hjärta.
Så långt jag kan minnas.
Jag bara skrattar lite för högt, tycker om lite för mycket och rycks med i känslorna lite för lätt..

Det är mitt försvar för mina fel och brister.



M.T