Med mina fel och brister
Kategori: Jag
Jag har alltid i hela mitt liv blivit beskriven som känslig.
Antagligen från den dagen då jag föddes.
”Känslomänniska”.
Gråter när jag är ledsen. Gråter när jag är glad. Gråter för livet. För Kärleken. När det svider. När jag blir arg. När det känns.
Jag är en känslomänniska.
Jag skulle nog till och med beskriva mig själv som en sån där HSP människa. "Highly sensitive person".
Jag känner snabbt och lätt och blir känslomässigt berörd av många människor och också alldeles för enkelt.
Jag vet om det.
Köpte boken "Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för sensetivt begåvade".
Kan rekomendera den. Till er som också är känslomänniskor.
”Gråt inte.” ”Sluta gråt.” ”Skärp dig.” ”Ryck upp dig.” "Nu överreagerar du allt." "Var inte så överkänslig."
Dom orden har jag fått höra för många gånger för att det ska vara okej.
Och varje gång försöker man. Hålla igen. Trycka undan det som så gärna vill komma ut.
Om jag fick välja. Skulle jag aldrig gråta.
Hatar att gråta. Det förstör sminket. Gör människor nervösa. Ögonen blir svullna och man får ont i huvet.
Det tar på kraft och energi att gråta.
Killar gråter nästan aldrig. Det har man ju hört. Och fått bevis för.
Kan räkna gångerna jag har sett en man gråta på en, kanske två händer. Och hälften av dem är antagligen av fysisk smärta.
Däremot kan jag inte räkna gångerna jag sett kvinnor gråta på varken fingrar eller tår tillsammans.
Men nu ska vi inte dra alla över en kam?
Eller hur..
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka.. Män kanske inte pallar..
Dom kanske inte pallar att gråta så som kvinnor gör. För dom måste kanske spara sin energi till att skruva ihop saker. Tänker jag.
Skämt och sido.
Jag är snäll och naiv som människa.
Jag tror gott om dom flesta och tror illa om få.
Jag överdriver gärna mina känslor.
Jag säger vad jag tycker och känner till människor jag kanske inte alltid borde lita på.
Jag tycker det är hemskt sorgligt med par som går skilda vägar och som vänder från att en gång ha älskat varandra till att fullständigt hata varann. Det berör mig. Det kan nog vara det värsta jag vet. Och jag vill inte riktigt acceptera att det kan hända.
Det får aldrig hända mig.
Det har jag bestämt. Om jag får lov att bestämma sånt.
Jag bestämmer mycket.
Att jag ska bli en bättre människa till exempel.
Att jag ska bli lite mer okänslig.
Det bestämmer jag kanske minst en gång om dagen.
För alltid är det någonting jag inte duger till.
Någonting jag inte vill acceptera hos mig själv.
Sist bestämde jag mig för att jag ska bli mer: Hård. Inåtvänd. Inte prata så mycket. Hålla igen. Inte skratta så högt. Inte ge så mycket utrymme för känslor. Inte älska alla med en gång. Vara lite mer... Laid back?
Lite lugnare. Kolla läget. Känna in. Ta det som det kommer. Hålla käften stängd helt enkelt.
Gissa hur många gånger jag har bestämt det?
Ingen himla aning, för just det där bestämmer jag lite för jämnan.
Och ändå..
Ändå har jag inte förstått att jag kanske inte kan ändra min personlighet?
Jag kanske faktiskt bara är en sån där person.
En sån som älskar och gråter.
Jag har antagligen gjort tio tusen missar i mitt hittils 26 åriga liv. Men jag har mer och mer börjat acceptera att det hör till. Det hör ju för sjutton till!
Om man gjorde allt rätt för jämnan hur spännande hade allt då varit?
Om man alltid lyckades, alltid var glad, alltid var perfekt och aldrig kände sig misslyckad... Hur skulle man då kunna veta hur det känns att vara lycklig? På riktigt lycklig. Klyschigt, visst..
Men jag är glad för alla tabbar jag har gjort. Glad för alla mina misslyckanden. Glad för dom stunder jag betett mig dåligt.
Varit oärlig. Varit fullständigt bedrövlig.
Men allt som oftast har jag varit det för att jag inte kunnat annat.
Jag har bara följt mitt hjärta.
Så långt jag kan minnas.
Jag bara skrattar lite för högt, tycker om lite för mycket och rycks med i känslorna lite för lätt..
Det är mitt försvar för mina fel och brister.
M.T
Antagligen från den dagen då jag föddes.
”Känslomänniska”.
Gråter när jag är ledsen. Gråter när jag är glad. Gråter för livet. För Kärleken. När det svider. När jag blir arg. När det känns.
Jag är en känslomänniska.
Jag skulle nog till och med beskriva mig själv som en sån där HSP människa. "Highly sensitive person".
Jag känner snabbt och lätt och blir känslomässigt berörd av många människor och också alldeles för enkelt.
Jag vet om det.
Köpte boken "Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för sensetivt begåvade".
Kan rekomendera den. Till er som också är känslomänniskor.
”Gråt inte.” ”Sluta gråt.” ”Skärp dig.” ”Ryck upp dig.” "Nu överreagerar du allt." "Var inte så överkänslig."
Dom orden har jag fått höra för många gånger för att det ska vara okej.
Och varje gång försöker man. Hålla igen. Trycka undan det som så gärna vill komma ut.
Om jag fick välja. Skulle jag aldrig gråta.
Hatar att gråta. Det förstör sminket. Gör människor nervösa. Ögonen blir svullna och man får ont i huvet.
Det tar på kraft och energi att gråta.
Killar gråter nästan aldrig. Det har man ju hört. Och fått bevis för.
Kan räkna gångerna jag har sett en man gråta på en, kanske två händer. Och hälften av dem är antagligen av fysisk smärta.
Däremot kan jag inte räkna gångerna jag sett kvinnor gråta på varken fingrar eller tår tillsammans.
Men nu ska vi inte dra alla över en kam?
Eller hur..
Men jag kan ändå inte låta bli att tänka.. Män kanske inte pallar..
Dom kanske inte pallar att gråta så som kvinnor gör. För dom måste kanske spara sin energi till att skruva ihop saker. Tänker jag.
Skämt och sido.
Jag är snäll och naiv som människa.
Jag tror gott om dom flesta och tror illa om få.
Jag överdriver gärna mina känslor.
Jag säger vad jag tycker och känner till människor jag kanske inte alltid borde lita på.
Jag tycker det är hemskt sorgligt med par som går skilda vägar och som vänder från att en gång ha älskat varandra till att fullständigt hata varann. Det berör mig. Det kan nog vara det värsta jag vet. Och jag vill inte riktigt acceptera att det kan hända.
Det får aldrig hända mig.
Det har jag bestämt. Om jag får lov att bestämma sånt.
Jag bestämmer mycket.
Att jag ska bli en bättre människa till exempel.
Att jag ska bli lite mer okänslig.
Det bestämmer jag kanske minst en gång om dagen.
För alltid är det någonting jag inte duger till.
Någonting jag inte vill acceptera hos mig själv.
Sist bestämde jag mig för att jag ska bli mer: Hård. Inåtvänd. Inte prata så mycket. Hålla igen. Inte skratta så högt. Inte ge så mycket utrymme för känslor. Inte älska alla med en gång. Vara lite mer... Laid back?
Lite lugnare. Kolla läget. Känna in. Ta det som det kommer. Hålla käften stängd helt enkelt.
Gissa hur många gånger jag har bestämt det?
Ingen himla aning, för just det där bestämmer jag lite för jämnan.
Och ändå..
Ändå har jag inte förstått att jag kanske inte kan ändra min personlighet?
Jag kanske faktiskt bara är en sån där person.
En sån som älskar och gråter.
Jag har antagligen gjort tio tusen missar i mitt hittils 26 åriga liv. Men jag har mer och mer börjat acceptera att det hör till. Det hör ju för sjutton till!
Om man gjorde allt rätt för jämnan hur spännande hade allt då varit?
Om man alltid lyckades, alltid var glad, alltid var perfekt och aldrig kände sig misslyckad... Hur skulle man då kunna veta hur det känns att vara lycklig? På riktigt lycklig. Klyschigt, visst..
Men jag är glad för alla tabbar jag har gjort. Glad för alla mina misslyckanden. Glad för dom stunder jag betett mig dåligt.
Varit oärlig. Varit fullständigt bedrövlig.
Men allt som oftast har jag varit det för att jag inte kunnat annat.
Jag har bara följt mitt hjärta.
Så långt jag kan minnas.
Jag bara skrattar lite för högt, tycker om lite för mycket och rycks med i känslorna lite för lätt..
Det är mitt försvar för mina fel och brister.
M.T