ingetmerliggtack.blogg.se

Att så fort mörkret faller på och man är påväg någonstans själv, jämt och ständigt är beredd att fly. 

Från affären, från krogen, från grannen, från jobbet. Från vartsomhelst. 

Med handen om nyckelknippan och med mobilen mot örat låtsas jag prata med någon men det är egentligen ingen där utan jag har slagit in 112 för att snabbt och lätt kunna trycka på ring upp. Om det skulle behövas, så kanske det kan vara så att jag har en chans att bli spårad. Räddad. 

Jag tror att det är svårt för män att förstå hur det på riktigt är att leva med det här som en självklarhet i vardagen. Att vi är på vår vakt. Jämt. Inte ibland. Jämt. Att vi måste, att vi inte har något val.

Även om vi går hem i vad som kan tyckas vara "dom lugnaste vatten" så är vi på vår vakt. 

Vi är rädda för att bli våldtagna, mördade eller trakasserade.

Man får alltid, alltid ha ögonen med sig. Hökögon. Dvs en jävligt bra syn. Framför sig och i nacken. 

Säg den kvinna som inte reagerar när hon ensam en folktom dag, kväll, natt ser en människa komma gående 500 eller 100 meter bort. 

Vi söker information.

Är hen ensam, är hen en han eller hon, kommer hen hitåt? 

Man gör sig redo. Tittar målmedvetet rakt fram, går fort, men egentligen så har man stenkoll i ögonvrån hur människan som kommer mot en rör sig och för sig. 

Det är inbyggt i mig. I oss. 

Från det att vi började förstå ord och meningar så har vi blivit gödda med att akta oss. Det har alltid varit en självklarhet att du inte är trygg någonstans som kvinna. 

Säg den kvinna som inte har blivit sexuellt trakasserad i sitt liv? 

Räck upp en hand tack. 

På dansgolven. På gatan. På jobben. 

Vill du smaka på min korv? 

Sa en man till mig så sent som i lördags. 

Jag stod och väntade på spårvagnen vid Järntorget när klockan var runt 23. Då kommer han vinglande fram till mig, en man i 50 årsåldern.

Välklädd, nyklippt och full hänger han sig över mig och frågar: Vill du smaka på min korv? 

Om det är oklart så betyder korv i detta fallet kuk. Han hade alltså inte en nyinköpt varmkorv med brö i handen. 

Jag vågar inte skrika; NEJ din jävla idiot och sparka honom på hans lilla korv som jag borde ha gjort utan vänder bort huvudet och försöker göra mig så osynlig som möjligt samtidigt som jag letar möjliga flyktvägar ifall det här skulle bli om än ännu mer obehagligt.

Han ser att jag tar illa upp och skrattar lite till, sen vänder han om och går. 

Efteråt andades jag ut, mållös, förbannad och illa till mods men glad och lättad att det "bara" var det som hände.

Ett annat exempel skedde för ett drygt år sedan när jag blev påhoppad på spårvagnen påväg hem från jobbet en måndagskväll. 

En man i 40 års åldern började hota mig.

I korta drag blev jag intryckt i ett hörn där han skrek hur han skulle leta upp mig, våldta och skjuta mig i huvet. 

Tro inte att du kommer undan gastade han när han efter några minuter av aggressivt hetsande gick av. 

De andra på den halvfulla vagnen tittade storögt på medan han skrek och gjorde utfall mot mig men ingrep inte fastän jag var chanslös. Jag är chanslös mot en stor och stark man.

En snäll kvinna gick av med mig på min hållplats och följde mig hem.

Vi måste hjälpa varandra sa hon. 

Tack sa jag med blöta kinder. 

Självklart polisanmälde jag. Men han kunde inte identifieras. Han går väl omkring och hotar andra kvinnor i detta nu. Eller så sitter han på nån härlig uteservering och dricker öl. Eller så våldtar han någon. 

Jag har minst tio historier till av dessa slag. 

Det här är varför jag går med kroppen inställd på flyktläge och med handen runt nyckelknippan så fort ingen går bredvid mig. 

En kvinnas verklighet. En vanlig kväll påväg hem från jobbet. En vanlig dag som vilken annan. Med eller utan medmänniskor runt omkring. 

M.T

Ligger på klipporna på Saltholmens nakenbad. 

Har legat här i några timmar. Och det har inte undgått mig att lyssna på kvinnorna som ligger precis bakom mig. 

Dom diskuterar livet. Kärleken. Män. Och lycka. 

Han som lämnade henne och två barn för någon annan och en månad senare var den nya kvinnan gravid. 

Den jävla gubben. 

Det tog mig 8 år att helt komma över honom, skrattar hon. 

"Jag hoppades att han skulle dö."

Sen gick det över. Tillslut.. 

Efter 8 år. 

Två barn, ett trasigt äktenskap senare och så han med sin nya kvinna. 

Den andra kvinnan pratar om

sitt ex Anders. Som inte vet vad han vill. 

Dom träffades igår. Och "pratade ut". 

Det var ändå bra tyckte hon. 

Hon undrar högt varför hon inte förtjänar att ha det enkelt. 

"Alla andra har det så bra och lätt."

Dom två kvinnorna med sina föredetta kärlekar påminner mig lite om mig själv och mina vänner. 

Ibland får vi säga till oss själva, att vi är smartare än att analysera män och deras känslor och handlingar. Ibland skrattar vi och gråter samtidigt för att det andra könet får oss att bli så korkade. Nästan besatta.

Vi ältar och ältar. Analyserar varenda liten punkt i sms:en. Försöker sätta känslan på kramen han gav när han sa hej då. 

Det var ju ändå en väldigt innerlig kram. Mer än bara en kram du vet. 

Och han sa vi hörs. Och tittade lite intensivt. 

Klart han vill träffas igen! Det betydde ju nått.

Eller? 

Och vi stöttar varandra och peppar varandra i denna värld. 

Vi förstår varandra. Och vi förstår precis vad den där kramen betyder. Vi förstår att en kram kanske inte bara är en vanlig kram. 

Och vi förstår att punkter i sms inte bara behöver va punkter i sms. 

Vi vet. För vi har alla. Flera miljoner gånger. Sen den dagen vi började leta efter kärlek och intressera oss för män, övat oss på att analysera. 

Vi kan det här. 

Har "alla andra" det så bra då? 

Vad är att vara lycklig? 

Är det att ha någon som älskar en? 

Eller är det att ha en familj? 

Att vara, eller åtminstone vara påväg mot mamma, pappa, barn? 

Är de det vi strävar efter? 

Den slutgiltiga lyckan? 

Men tänk om det blir som med henne då? Hon som fick två barn och sen gick det åt helvete. 

Då börjar det om igen. 

Och så sitter man här igen och analyserar några år senare. 

Man blir kanske aldrig riktigt nöjd. Och innerst inne vet man kanske inte ens vad det är man söker, strävar efter eller vill. 

Man har en föreställning om vad lycka är. Men är den det vi tror? 

M.T 

Du tror att du är så jävla säker. 

Övertygad. 
Övertygad om att du vet vad du själv vill ha. 
Att du känner dig själv så väl.

Men så en dag. 
Så vänds hela din värld upp och ner. 
Du trodde att du visste vem du var och vad du ville ha när du är 26 år. 
Och helt plötsligt. 
Så vet du ingenting.. 

Du möter någon som får dig att tappa andan. 
Tappa hakan inför dig själv. 

Inte för att du inte har tappat andan tidigare, men för att du möter henne. 

Du möter henne. 
Hon. 

"Jag älskar män!"

I samma stund som du möter hennes blick för allra första gången sveper det en vind igenom hela din kropp. 
Du tappar ditt självsäkra inre och vinden blåser bort ditt motstånd. 

"Så här har jag aldrig kännt."

Du blir nervös och berörd men du vet inte på vilket sätt. 
Du vet inte hur du ska hantera vinden och du vet inte vad den betyder. 

Hon får dig att skratta. Hon får dig att må bra. 
Och du förstår fortfarande inte. 
Du vet bara att hon inte är som någon annan. 
Och att du vill vara nära henne. 

Men så en dag. En himla fin dag. 
Efter många dagar. 
Så förstår du. 
Så förstår du dig äntligen på dig själv. 

"Jag är attraherad av en kvinna!"

Du vill inget hellre än att ligga med henne. 
Vara med henne. 
Du vill ha henne. 

"Jag vill ha dig ännu mer för att jag inte kan få dig."

Och allt känns helt knäppt. Och du är förvirrad. 
Men glad på samma gång. 
För ingen annan av samma kön har någonsin fått dig att känna sådär. 

"Är jag bisexuell nu?"

Och du tänker varför. 
Varför just hon?
Varför ingen annan?

Vad gör henne så speciell? 

Det finns så många vackra och fantastiska kvinnor runt omrkring. 

Det finns inga svar. 

Kanske för att hon har ett sånt där hjärta. 
Lite halvtrasigt. Hon vet. Vad som känns. 
Och för att hon har skinn på näsan utan att knappt veta om det själv. 
För att hon är modig. 
För att hon är attraktiv för att hon nästan alltid gör kloka val. 

"För att hon är precis som jag fast tvärtom." 

Men så en dag. En sorglig himla dag. 
Så måste man bestämma sig. 
Du måste bestämma dig. För att glömma henne. 
Glömma hur hon får dig att känna. 
Sluta tänka på henne så som du önskar att du kunde tänka på henne. 

För ibland har man inget val. 
Ibland måste man backa tillbaka sig själv.

En hand. En blick. En känsla. En kyss. 

"Du fick mitt hjärta att slå extraslag."

M.T

 

 

 

 

 

Vi hade letat möjliga liggställen i kanske en halvtimma. Vandrat andralång och järntorget runt. 

Letat efter tomma parker, buskar, gräsplättar. 
Men överallt fanns det folk.
 
Vad annars kan man räkna med en lördagsnatt i och för sig? 

När vi precis var påväg att dö måste-ligga-nu-döden så stod den där. Som en uppenbarelse. Som en hägring i en öken. 
Stans allra vackraste kyrka. 

Jag hade aldrig besökt den, inte han heller. 

Spatserade hand i hand upp mot öppningen. Dörröppningen. Kände på porten. 
Låst såklart. 
Klockan var ändå över två. 
Det hade börjat ljusna. 

Här blir bra. Sa han och krånglade av sig kläderna på trappan. 
Här blir bra sa jag. Och tog av mig trosorna och hängde på handtaget.

Och där. Framför guds hus låg vi med varandra.
Knullade. Hade sex. Sög kuk. Slickade fitta.
Som värsta syndarna. 
Som syndens barn. 
Ogifta. Obekymmrade. 

Kallt och jävligt. 
Hårt och krångligt. 
Fumligt.
Men spännande och fantastiskt på sitt sätt. 

Här ligger vi utanför kyrkan med byxorna nere och har sex med varandra och kanske, kanske tittar gud ner på oss och tänker ungefär; "Dagens ungdom" 

Kanske hade gud velat vara med?
Ha en trekant?
Kanske har han alltid drömt om det?

Efteråt låg vi där. Bredvid varann. På den kalla trappan. Och höll varandras händer. Tittade upp mot toppen av himlen. 
Jag sa att om vi någon gång gifter oss så måste vi gifta oss här. 
Vi kommer aldrig gifta oss. 
Men om vi gör det. Så gifter vi oss här. 
Okej sa han. Det gör vi. 

Plötsligt. 
Ser jag till min förskräckelse en skylt. 
Den stora jävla skylten med stora himla bokstäver. 
Som sitter alldeles synlig. Så synlig att den inte går att missa. 
Mitt på kyrkporten.  

"TV/Video bevakning"



Jamenvisst!
Såklart. 
Den missa vi. 

Och när vi ligger där och ser på skylten med förskräckelse och tittar upp mot gud i himlen så får vi också syn på Kameran som är installerad precis ovanför våra huvuden. 

Så om inte gud vakade över oss den där natten så gjorde i alla fall filmkameran det. 

Så vi spelade in en sexvideo. En himla porrfilm. 
Ofrivilligt. Omedvetet. Hade vi blivit filmade. När vi hade sex. 
För vi struntade i lagarna. 

Och kanske var det straffet han gav oss för våra synder. 

 

M.T

En av favorit dikterna. 
Kyssande vind av Hjalmar Gullberg. 
Dör så fin.


Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid, om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.


M.T

När jag aldrig hade varit på dejt.

Det dejtas till höger och vänster. Fram och tillbaka. Bak och fram. Ut och in.
Det är liksom en naturlig del av världen. Idag. Igår och imorgon.
Inga konstigheter.

Jag däremot.
Hade aldrig varit på dejt.

Fram tills för ett litet litet litet litet, himla litet tag sedan.

Det kanske inte ens var en riktig dejt.
Det var ingen planerad dejt.

Inte en sån där när man sms:ar eller ringer eller frågar: Ska vi gå på dejt imorgon?
Nej, nej, ingen sån.

Mer en:
”Hej. Vad gör du? Jag är ute och dricker vin i en park, ska vi mötas?"

Tur var väl kanske det.
Jag är nämnligen emot att döpa saker och ting. Speciellt grejen dejt har jag extra svårt för.
Det blir alldeles för mycket förväntningar och nervositet. I alla fall i min värld.
Och jag tror inte att jag är ensam.
Jag tror att det finns tusen andra tjejer och killar. Kvinnor och män. Som känner precis likadant.

Jag är ingen modig person.
Men jag är en social person som inte har svårt för att föra mig, prata, skratta, flörta.
Men så fort någon säger:
Nu ska du vara rolig, nu ska du hålla ett föredrag, nu ska du läsa ett stycke, eller ja.. Nu ska du gå på dejt.
Då blir jag som förstelnad.
En sten. En stel sten som inte kan röra mig..
Det blir för pressat. För ospontant. För opåriktigt. Alltså, inte på riktigt.
Pressen.
Stora dejt pressen.
Stora hitta mannen i mitt liv pressen.
Den mest förjävliga pressen utav dom alla.

Men i alla fall..
För ett litet litet tag sen förlorade jag min dejt oskuld till någon som absolut var värd den.

Filosofen.
Filosofen är precis lagom lång. Lagom mörkhårig. Och med lagom mycket skägg.
Lagom speciell. Och lagom intressant.
Alldeles lagom alltså.
Så som jag vill ha det.

Vi hade setts en gång tidigare. I min säng. För en flaska rövin till fem på morgonen och panodil och praliner till frukost.
En icke dejt.
Allstå en mer: Hej, här bor jag. Lets drink some redvine in my bed and just sleep together.
Not sleep togheter. Som i att ligga med varandra, utan sova med varandra. Bara, bara sova med varandra och kanske en kyss eller två. 

Helt perfekt, enligt mig själv.
Inget krångel. 

Men min första riktiga dejt förlorade jag alltså till denne man några veckor senare på ett sätt som också var mycket bra.
Jag var dödens nervös såklart, även om jag hade ett glas vin för mycket innanför västen så ville inte det riktigt hjälpa första dejten nerverna. 

Mötte upp honom vid en hållplats mitt inuti stan.
Promenerade tillsammans till en tjusig liten bar på andralång.
(Tänk så många dejter som har dejtats på andra långgatan för övrigt)
Drack två öl. Två öl på ett glas vin för mycket.
Det enda jag kunde tänka på förutom att hans skägg var så bedrövligt tjusigt var att jag var på min första dejt utanför ett sovrum.

Vidare gick vi till 7eleven och köpte 6 folköl och spatserade mot slottskogen.
Slottskogen var mörk och tom på folk och det passade mig utmärkt.
Lyssnade på Håkan och hånglade i mörkret.
Fint. Så som det ska vara.
Så som en första dejt ska vara.
Så som alla dejter borde vara.

Promenerade hem till honom och fortsatte hångla tills solen gick upp och det började regna.

Åt morötter och drack resorb till frukost. 
Ungefär som panodil och praliner fast nyttigare.

Och det var ungefär min allra första dejt.
Från början till slut.
Från öl på andralång till hångel i en säng någonstans i majorna.

Enkelt och precist.
En första dejt.
Men förhoppningsvis inte en sista.

M.T

Jag kan bli halv tokig på personer som inte vill eller vågar släppa lite på hämningarna då och då. 
Du behöver inte vara vild och galen dygnet runt. Men ibland.. 
Ibland kan man väl tillåta sig själv att snurra ett extra varv i valsen? 
Eller?

Jag snurrar gärna extravarv och följer mina impulser. Jag gillar tanken på att vara en spontan och gränslös människa ibland. 

Gör inte alla det? 
Alla borde göra det. 

Man ska ha varit så kär att man går av. 
Man ska ha blivit sårad av minst en person. För det är viktigt att man vet hur det känns. 
Man ska ha varit alldeles för full.
Man ska ha slagit världsrekord i hångel. 
Man ska ha legat i en snödriva och gråtit. 
Man ska ha varit otrogen. 
Man ska ha blivit bedragen.
Man ska ha gått på en begravning. 
Man ska ha promenerat hem barfota i gryningen för att man har skoskav och spårvagnarna har slutat gå för att det är tisdag.
Man ska ha gjort en massa saker helt enkelt. 
Saker som inte alltid är känslomässigt glädjande men i längden psykiskt stärkande. 

För vet ni. 
Jag skiter i bungyjumphoppen och fallskärmarna. 
Jag bryr mig om dom viktiga ögonblicken. 
Dom riktiga ögonblicken. 

Jag ser romantiken i det mesta. 
Ja nästan i allt faktiskt. 

Jag skiter i årsdagspresenter och fina alla hjärtans dag kort. 
Ja egentligen gör jag det. 

Jag väljer att se det romantiska i när någon håller mitt hår när jag har magsjuka och måste spy. 
Jag bryr mig om folköl på en trottoarkant på en avsides gata. 
Knän med skrapsår från när jag föll pladask.

Det gör allt så mycket vackrare. Och lättare. 
Jag söker upplevelserna. 
Dom oplanerade. 

Jag uppskattar när jag får känna att jag lever. 

M.T

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur kommer man över någon?

Har vi egentligen diskuterat det någon gång?
Känns som att jag har miljoner erfarenheter av denna sort. 
Nej, inte en miljon. 
Men en och annan har jag kanske. 

Så om ni råkat utför det otänkbara: Att ha blivit dumpad, Sårad, Sviken med mera, så varsågoda. 

Ett:
Om du är ledsen. Gråt. 
Gråt så tårarna sprutar.
Det är liksom ingen idé att spara på krutet. Det måste ut. 
Förr eller senare. 
Och ju förr desto bättre. 
Så kläm i för allt vad du är värd. 

För en dag tar dom slut. 
Tårarna tar slut.
Gråten tar slut och ledsamheten förvandlas till styrka. 

Två:
Lyssna på sorglig musik. 
Så du blir ännu mer ledsen.

Två klassiker: 
Nothing Compares 2 u - Sinead O´connor 
och 
Om du lämnade mig nu - Lars Winnerbäck och Miss Li.

Oj som jag har gråtit ner många kuddar med mascara till Lars och Sinead. 
Känslorna förstärks liksom med musiken.
Jag inbillar mig att det skyndar på processen. 

Tre:

Om du är arg. Var arg.
Var riktigt jävla arg. 
Smäll i dörrar och slå i köksluckorna. 
Gå och boxas. 
Svär högt för dig själv.. Exempelvis "Din jävel". 

Fyra:
Sök tröst hos dina vänner.
Låt dem komma hem till dig med hämtpizza eller salami.
Och låt dem ligga bredvid dig och säga att allt blir bra. 
Prata så mycket skit du bara orkar om honom. 

Fem:
Gör saker. 
Gå ut, drick öl, dansa, träna, fika, umgås! 

Sex:
Hångla och ligg så mycket du bara kan. 
Så han inte var den sista. 
Han får absolut inte vara den sista. 

Det här med att bli ledsen eller sårad av någon har sina olika faser. 
Jag kan bara tala för mig själv, men för mig så har det dom senaste gångerna ungefär varit samma process. 
Jag stirrar sorgset in i väggen och gråter mig blå i minst en dag.  
Kan inte dra på mungiporna. 
Kan inte äta. 
Lite den. 
Vägrar mest att lämna sängen bara.
Dag två övergår ledsenheten oftast till tysthet. 
För att resterande dagar sedan följs av ältande och möjligtvis dörrsmällar med mera. 

Ingen gång är ju den andra lik naturligtvis. 
Man kan ju bli mer eller mindre ledsen för olika saker. 

Men i alla fall. 
Min erfarenhet är att den första fasen går över ganska snabbt. 
Den går över ganska snabbt om man bara tillåter sig själv att känna allt det man gör istället för att förneka sin sorg eller ilska. 
Efter en vecka så har man bearbetat klart med hjälp av tårar och ältande. 
Sen kan man släppa det någorlunda för att koncentrara sig på allt som är fint i livet och inse att det kanske inte var världen som gick under ändå.

Världen går aldrig under. 
Man glömmer det när man är mitt uppe i något, men det är faktiskt sant. 
Man klarar sig. 
Man överlever. 
Man överlever den här gången också. Och man överlever nästa med. 

Och efteråt är man en erfarenhet rikare på vägen mot att bli lycklig igen. 

M.T

Jag vet inte så mycket om det manliga könet som om det kvinnliga. 

Det kanske är helt naturligt. 
Eftersom jag själv inte är utrustad med en penis. 
Men jag skulle gärna vilja prova på att ha en. Bara för en dag om det gick. 

Den farcinerar mig. 
Det är nästan som att den är en egen person. 
Som lever sitt egna lilla liv. 
Men den må kanske inte ha öga, öga, näsa, mun. 

Om jag fick prova att ha en penis för en dag så skulle jag utan tvekan ligga med så många som möjligt. 
För att lära mig hur det är när man känner skillnad på vagina och vagina. 
På någon som fött barn och någon som inte fött barn. 
På någon som är 25 och någon som är 45. 
Hur det känns när en kvinna kommer och hur det känns när en kvinna fejkar en orgasm. 
Hur det känns att få en avsugning. 

Och såklart hur det känns att stå och kissa. Sitta och kissa. 
Kissa ute. Cykla. Rida. 
Ja. Det är mycket man skulle vilja hinna med. 
Med fokus på kuken naturligtvis. 

Hur det känns att få utlösning. Att komma inuti en kvinna. Att komma lite överallt. 
Liksom spruta loss riktigt jävla ordentligt. 

Om man fick chansen.

Men jag är nöjd med min fitta.

Fittan. Bästa, bästa fittan. 

Detta komplicerade land av nerver och känslor. 
Med en massa veck och fladder.

Klitorisknappen och urinrörsmynningen. 
Inre och yttre blygdläppar. 
Hårig eller ohårig. 

En minst lika farcinerande skapelse som kuken. 

En skapelse jag är stolt över att ha mellan mina ben.
Som jag inte skulle vilja vara utan. 
Som jag inte skulle byta bort. 
Som jag får äran att lära känna mer och mer för varje dag. 

Hurra för Snippan och Snoppen helt enkelt. 

M.T

Känslor och kontroll går inte hand i hand. 

Kontrollbehovet. 
Men något som man inte kan kontrollera. 
Frustrerande. 
Fast fint. 
Att inte kunna styra. 
Att inte kunna bestämma. 

Ni översvämmar mig.

Jag skulle inte byta bort mitt hjärta mot ett annat. 
Jag skulle inte vilja avstå från mina impulser. 

Ibland gör man saker och val endast för att sudda ut spåren av det som verkligen berör. 
Ett mindre bra sätt att hantera saker på. 

Man styrs av sina känslor. Sina drifter. Och sin lust.

Vissa mer. Anda mindre.
Som människa. 

När jag inte orkar känna efter så måste jag överträffa mig själv i konsten att stryka ett streck över mitt hjärta. 
Alltså: Linda in förra veckans känslor i nya känslor. 
Känslor som går att kontrollera. 
Som inte är lika viktiga. 
Känslor som jag kan hantera. 
Då försvinner det som känns så mycket in bland allt annat. 

Det blir bäst så. 



M.T

Ibland kan jag tänka att vissa människor nog inte är gjorda för att vara med en och samma person resten av livet. 
Och vissa människor kanske precis är gjorda för det. 
Vissa kanske vill vara gjorda för det, men är innerst inne inte alls speciellt monogama. 

Jag är nog en sån där viss person som snarare inte är gjort än är gjord. 

Fast och ena sidan inbillar jag mig att när jag väl hittar den där kärleken jag vill dö för så kommer hela min världsbild vändas upp och ner och vi ska vilja vara med varandra resten av livet. 

Men det känns mer som en dröm än som en framtida verklighet. 

Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. 
Jag tror på kärlek vid andra ögonkastet. 
Jag tror på kärlek resten av livet. 

Men jag tror också på otrohet. 

Med det menar jag att jag inte tror att det finns någon som inte tvingas möta en frestelse någon gång.
Och att i 90 procent av fallen, både när det gäller kvinnor och män så faller vi för den. 

Vi faller precis som om benen som bär upp oss skulle sluta existera. 
Och vi kanske ångrar det sen.
Men vi faller ändå.
För vi är människor.

Det är en drift. En sexuell drift till en annan människa än den du såg i ögonen och sa att du skulle älska resten av livet.
Så det så. 

Det finns säkert dom som inte håller med mig och det finns säkerligen undantag. 
Men majoriteten av mänskligheten är otrogna. 
Vi vill bara inte riktigt erkänna att det är så. 
Vi vill ha kvar den romantiska bilden av att man lever lyckliga i alla sina dagar. 
Vi vill ha det så. 
Vi vill att det ska fortsätta vara så. 
För alltid. 
Fastän världen förändras och sex och lust inte alls är lika tabu som det var innan jag blev född. 
Vi är öppnare, men ändå inte tillräckligt. Folk reagerar fortfarande med stora ögon ifall jag skulle säga att det kliade i fittan, men dom som vänder bort blicken är ändå dom som ligger med grannen i smyg.
Nu halkade jag lite. 
Men ni kanske förstår vad jag menar. 

Så vad ska vi göra?
Vad ska vi göra för att övertala oss själva om att gräset inte är grönare på andra sidan?


Är kvinnor lika otrogna som män?

Ibland tänker jag att kvinnor kanske till och med är mer otrogna än män. 
Det kan ha att göra med att bilden av att det är män som tänker på sex hundra gånger per dag är så starkt inpräntad så vi glömmer bort att kvinnor också är människor.
Människor som också tänker minst lika mycket på sex, tittar på porr och onanerar.

Män är svin. 
Kvinnor är små, sköra, känsliga varelser. 

Den bilden gör att kvinnor har större chans att komma undan med att vara otrogna.
Det är ju mannen som är ett svin. 
Inte kvinnan inte. 
Eller...?

Hur som helst. 

Många tycker att gränsen går vid en kyss. 
Att gränsen för otrohet går vid ett hångel. 
Men vad är en fot under ett bord?
Räknas inte den? 
En lite för lång kram med en näsa i en nacke..
Vad är det?
Är det bara en längtan efter något man inte kan få ge uttryck för?

Är det okej?

Du får bli förbannad om han ger henne en för lång kram med en varm kind mot hennes. 
När hon känner lukten av hans nacke och hör hans hjärtslag. 
Det kanske inte är en penis inuti en vagina men det är attraktion och det är längtan efter att få kasta sig in i något eldigt. 

Och så lever vi lyckliga eller olyckliga i alla våra dagar. 

M.T

 

När man diskar glasen från festen.. 

Diskar man också bort spåren från allt som hände. 

Eller?

Nej. Jag tror inte det va. 
Så enkelt är det inte att bli av med ångesten över hur man betedde sig, vad man sa eller gjorde.

Jag känner av alkohol efter två munnar öl. 
Ungefär. 
Jag känner hur den fyller min kropp och jag älskar känslan. 
Tror aboslut att jag hade kunnat bli alkis om jag inte passade mig. 

Vem gör inte det tänker jag? Älskar känslan? 
Jag dricker för att det är gott och för att jag älskar känslan. 

Utan känslan kan jag lika gärna dricka flädersaft eller vatten. 
Det är också gott.

Jag kan bli ganska spontan i mina tankar och babbla på om sånt som jag annars inte skulle ha tagit upp. 
Ibland blir jag mer utåtriktad och oblyg för att nästa gång gå in i mig själv och inte göra för mycket väsen.
Det beror på tillfället, människorna omkring mig och dagsformen. Tror jag.

Nuförtiden försöker jag under pågående trevligt tillfälle tänka mig för innan jag öppnar min lilla mun och babblar på om onödiga saker. 
Tänker: Kommer jag ångra att jag sa det här imorgon. 
Ofta svarar jag mig själv på den frågan med ett Nej. 
Och när det kommer till saker man gör.
Exempelvis: Hångla, bråka, dricka vin direkt ur flaskan, skrika, ligga, dansa på bordet eller visa brösten så blir det alltid alltid Nej. 
För det handlar om känslor. 
Och känslor gillar jag att följa. 

P.s Jag brukar inte visa brösten, bråka eller skrika. 

Något jag också vet att många roar sig med när man är berusad är att ringa eller sms:a sina ex, sina ragg eller en och annan förälskelse. 
Det är något jag ärligt kan säga att jag inte brukar göra. 
Det har säkert hänt, men det händer inte ofta och hör inte till vanligheterna.

Och även.
Även om alkohol suddar ut dina egna gränser en del så spelar mängden inte alltid roll. 
Det finns dom som kan bete sig som folk med en hel flaska vodka i kroppen och så finns det dom som inte kan bete sig fast dom bara druckit en öl. 
Det är olika det där. 

Och om vi ska gå tillbaka till det här med disken.. 
När man dagen efter en hejdundrandes fest vaknar upp till ölflaskor, klibbiga golv, sönderdansade fötter och trasiga glas.. Och ställer sig för att tvätta bort spåren av läppstift på kanterna och lukten av gin och tonic. 
Så är det värt det. 
Mer än värt det. 
Även när man känner känslan av hårda snabba hjärtslag under nattlinnet och ångern över att man tog en alldeles för nära vals med en av gästerna så tycker jag att man ska tänka om. 
Man ska tänka att.
Det var inte bara du som dansade. 
Ni gjorde det ihop. 

Ni dansade nära tillsammans och du dansade för nära för att du ville dansa för nära. 
Även om du aldrig hade gjort det med en liter flädersaft innanför rockärmen så gjorde du det. 
För du följde ditt hjärta i precis den stunden. 
Och det kan du inte diska bort även om du skulle vilja. 
Och man ska tänka.
En nära dans är en fin dans. 

Man kan försöka skylla mycket på alkohol men man borde inte skylla allt.

Det är värt det. Det är värt klibbiga golv och trasiga glas.




M.T




 

Vems ansvar är det egentligen att skydda sig vid samlag?

Mitt eller Ditt? 
Eller vårat?

Naturligtvis känner jag spontant att det är både ditt och mitt ansvar. Vårat tillsammans. 
När vi väljer att ta av oss underkläderna och ta steget in i varandra så gör vi ett aktivt val. 
Antingen använder vi kondom. 
Eller också gör vi det inte. 

Kondom frågan kanske handlar delvis om hur väl man känner personen. Och hur väl man känner sig själv. 
Kanske beroende på hur många gånger man har klätt av sig naken inför varandra och kanske lite beroende på tillfälle. 

Men. Om vi inte gör det. Om vi skiter i kondomen. För vi litar på att vi inte har någon himla Klamydia. 
Vems ansvar är det då att se till att det inte blir en oönskad graviditet?

Han kommer i mig. 

Jag frågar: Kom du i mig?
Han svarar: Ja.
Jag frågar: Varför gjorde du det?
Han: Äter du inte P-piller?
Jag svarar: Nej. 
Han frågar: Varför sa du inte det?!
Jag svarar: Du frågade inte! 
Jag frågar: Varför frågade inte du om det var okej att komma i mig?
Han svarar: Jag antog att du åt p-piller. 
Jag frågar: Varför är det så självklart?

Han har inget bra svar på den frågan. 

Så Hej Hopp Apoteket här kommer jag. 
Norlevo 160:- jävla spänn. 
160 jävla spänn för att slippa bli på smällen kan det i och för sig vara värt!

Men vem får betala?
Jo jag. 
Jag. 
För han erbjuder sig inte. 
Han säger inte: Här är hälften. Varsågod. Klart vi delar! 
Nej, nej, nej. 
Jag får langa upp 200 himla kroner för ett dagen efter piller. 
Bara för att han antog att jag åt p-piller. 

Vems ansvar blir det då?

Jag kanske är dum som tar för givet att en kille inte ska spruta sin säd inuti mig eller åtminstonde fråga om det är okej innan och absolut inte ta för givet att jag äter några himla p-piller. 
Vem fan vill tillsätta onödiga hormoner till sin kropp varje dag när man inte har ett regelbundet sexliv? 

Inte jag. 
Jag hatar hormoner.
Piller överhuvudtaget. 

Men visst. Lets come inside of me. Lets do that. 
Så får vi se hur kul det blir om 9 månader. 

M.T

Underlivet, överlivet och så genom livet. 
Genomlivet. 

Livet på en kvist. Balanserar. Balanserade person på en kvist. 
Bara smala kvistar.
Som alldeles för lätt går av så jag måste hoppa fort som fan till nästa för att inte ramla ner.

Behöver en gren.
Egentligen. 
Ja egentligen behöver jag en jävligt stor gren. 
Vill säga:
Livet på en gren. 
Där jag kan dingla med benen utan att någonting går av. 

Bekräfta mig genom att knulla med mig. 
När man inte får kärlek så får man trösta sig med sex. 
Ligg med mig för att tillfredställa mitt bekräftelsebehov.
Man går inte sönder av sex.
Tillfredställ mig och min kåthet. 
TIllfredställ mig och mitt bekräftelsebehov så jag kan leva lite längre på att någon faktiskt tycker om mig så pass mycket att han kan tänka sig att ligga med mig. 

Men vad betyder det egentligen?

Vad betyder ett ligg. Ett litet knull. Ett one-night-stand. 

För mig är det ungefär som köpta köttbullar istället för hemma gjorda. 
Som klickgolv istället för riktigt trä. 

Det är något man nöjer sig med för man inte kan få det man egentligen vill ha. 
Men man tar ändå emot det för man tänker att det är bättre än inget. 

Bättre än inget alls. 
Bättre än inget sex. 
Bättre än ingen kärlek. 
Det är i alla fall någonting.. Någonting.

Men gör det dig lyckligare? 
Helare?
Värdefullare?
För det dig närmare det du längtar efter?

Varken lyckligare eller olyckligare. 
Det gör dig ingenting. 
Det gör dig inte värdefullare eller mindre värdefull. 
Mer hel eller mindre hel. 
Det gör dig ingenting. 

Ingen-jävla-ting. 

Det betyder en orgasm mer eller mindre i ditt liv. Men ingenting mer. 

M.T

 

Bekräftelsebehovet. 

Människor som har dålig självkänsla och söker bekräftelse för att balansera upp sig själva. 

Jag känner mig utnyttjad och missbrukad. 

En gång är ingen gång. 
Två gånger är en gång för mycket. 

Men jag är glad. För nu vet jag. Och jag var förberedd. 
Jag visste det innerst inne men jag hoppades på att jag hade fel.
Det hade jag alltså inte. 
Jag hade inte fel. Och det gör ingenting. 

Dras till svin. 
Det är verkligen min specialitet. 
Svin. 

Vad har dom som lockar mig så?
Något måste det ju vara tänker jag. 
Något som utsöndras ur porerna. 
Men har inget bra svar på det. 
Har inget bra svar på något. 

Vill ha rent spel. Det är det enda.
Inga hemligheter. 
Inga konstigheter.  
Det är det enda. Men jag förtjänar väl inte det. 
Antar jag. 
Jag har ju också varit ett as i mina dagar. 
Så jag får väl igen nu. 
Så mycket som jag har gått bakom ryggen på folk så förtjänar jag väl att känna mig missbrukad och utnyttjad. 

Jag tycker inte synd om mig själv om det nu skulle låta så. 
Jag har bara nått en gräns. 
Gränsen är nådd. 
Den är så nådd. Och jag orkar inte ens vara ledsen. 
Det är ovanligt för mig. 
Jag känner när det kommer tårar. 
Det kommer inga tårar. 
Det känns bra. 
Att inte behöva slösa sådana på någonting som inte är värt det. 
Det känns så jävla bra. 

Jag har ingen rätt att sätta upp regler för vad andra människor ska känna för mig eller varandra. 
Och andra människor har ingen rätt att sätta upp regler för vad jag ska känna.

Men någonstans måste jag ändå sätta ner foten och inte ge vika och be om ursäkt för mig själv.
Punkt slut. 

Och sen blir det ju aldrig riktigt som man har tänkt sig. 

Eller. 

Man bygger upp någonting inom sig själv. En liten sköld. Stark och stadig. (tror man) 
En stadig sköld som kan skydda mig emot sånt man inte vill ska komma för nära inpå. 

Som tillexempel män. Och kvinnor. Människor.
Men man kan inte låta bli att vinkla den där skölden en smula så något litet kan glutta förbi när man inte ser. 

Och så står man där och har gett hela sig själv till en annan människa. För dig. Naken. Ungefär som i nöd och lust och till döden skiljer oss åt. 

Inte precis så. Men. Det är dags att överdriva! För det är vi ju inte så jävla bra på redan. 


Men hur känns det då när man bestämmer sig för att välja att förlåta. Att säga. Jamenokej. Vi stryker ett streck. Du är människa. Jag med. Alla är idioter. Och vi med. 
Så nickar man och tar i hand och väljer att se in i ett par ögon (vilka som helst) och tro på att människan mitt emot dig är uppriktigt ärlig. 

Känns det bra? 
Eller tvivlar man? 
Gör jag rätt nu? 
Är du ärlig mot mig?

Inom mig finns ett lugn.

Låt mig va. Måste jag va inblandad i varenda himla sak nuförtiden? 

Jag har väl för guds skull varit med om tillräckligt. Varit inblandad i tillräckligt. 
Kan inte lita på någon. 

Kan jag inte bara få gifta mig och slå mig till ro.
Vara 47 år med två barn som är stora nog att ta hand om sig själva och en katt? 
Lite så. 
Hoppa över en bit.
Jag orkar inte mer drama.  
Jag ORKAR inte. 
Nej. 
Stopp och belägg. 
Back off. 
Let it be! 
Goodbye. 
Farewell. 

Alla ligger med alla och ingen ligger med nån. 



M.T

Hej. 

Det är ingen dramatik i mitt liv för tillfället så därför har jag ingen inspiration till att skriva. 

Men faktum kvarstår. 
Män är svin. Och det är inget nytt. 
Så vi väntar tills jag upptäcker något nytt om livet istället. 

M.T

När man trodde att man var odödlig.
När man var orädd för livet.
För allt.
Orädd för att leva och orädd för att dö.

Orädd.

När man kunde kedjeröka ett helt paket med extra långa right 100 på en kväll.
När man satt utan byxor på en kall sten för att man trotsade allt vad urinvägsinfektioner hette.
När man hoppade från fem meter i badhuset.
När man rökte på varje dag i tre månader för att vara häftig.
När man slösade studiebidraget på rekorderlig cider och åt rostat bröd med persilja som pålägg till både frukost, lunch och middag.

Men ju äldre jag blir desto klokare känner jag mig.
När jag tänker efter var jag som 17, 18, och 19 åring inte så smart som jag kände sig.
Nu har jag respekt.
Vet om att jag inte är odödlig.
Vet om vad jag själv uppskattar och värdesätter.

Respekt för att åka berg och dalbanan på Liseberg.

Uppskattar en söndag när man är pigg.
När man inte ligger utslagen av för mycket alkohol dagen före.
Uppskattar söndagar.
Söndagar är underskattade.
Söndagar är ett roligt ord. Söndagar är sol och vind i håret. Söndagar är förväntan av framtiden.
Jag tror man måste vara minst 26 år för att börja uppskatta Söndagar.
Man är inte redo innan dess.

Vill aldrig bli tråkig.

Om jorden skulle gå under imorgon skulle jag ställa till med kalas.
Världens största pyjamasparty.
Vi skulle ligga här på golvet och vänta på att jorden skulle rasa.
Dricka hundra glas med vin och förbereda oss på att aldrig vakna igen.
Räkna ner tillsammans. Och dö i varandras armar. Lite den. 

M.T