Jag antar att jag inte är ensam om att någon gång upplevt känslan av att man ger och ger utan att få någonting tillbaka. Jag antar att det är ganska vanligt.
Jag antar att det bara är någonting man får lära sig. Att sådär är det. Ibland.
När man kämpar för att ”behålla” en vän. Någon man tycker om. Någon man har haft i sin närhet alldeles för länge för att det ska vara enkelt att släppa den personen.
Någon man delat fina och ofina saker med.
Jag hatar. Avskyr. Fruktar känslan. Känslan av att vara den enda som försöker. Vara den som ringer, hör av sig. För att ses. När den andra personen så gott som aldrig bidrar med något utav ovan.
Okej. Jag fattar den där vinkeln. Vinken. Vad du vill. Jag betyder inte det för dig som du gör för mig. Du behöver inte mig.
Vi kanske har glidit isär. Det kanske är naturligt. Man går åt olika håll. Man går isär. Det gör man. Ibland. Men jag går itu av det där.
Så tillslut orkar man inte mer. Man ger upp. Man orkar inte sms:a och fråga. Hej ska vi gå en promenad. Det behöver inte vara mer än så. Man behöver inte planera tre veckor i förväg. Vi kan ses i en halvtimma. Det gör inget. Och om du inte mår bra. Så mår du inte bra. Men jag behöver veta det.
Men man orkar inte. Man orkar inte ge och ge och försöka och försöka men inte få någon respons från en vän som man så hemskt gärna vill ha kvar men som inte försöker tillbaka. Tillslut. Tröttnar jag också. Alla tröttnar och vi dör.
Och jag är högst medveten och har kanske ett antal personer som man inte behöver träffa en gång i veckan för att en vänskap fortfarande ska vara en vänskap. Det räcker en gång om året ibland. Och man är ändå där man var ett år tidigare. Men så finns det den vänskapen man måste underhålla. Vattna mer. För att den inte ska vissna.
Det är nog det jag längtar mest av allt till i hela världen. Och ändå finns det inga garantier för att det någonsin kommer att hända.
Jag undrar vem han är. Han som ska gå ner på knä. Han som ska be mig att bli hans. Han som ska hålla min hand för resten av livet. Han som ska få mitt hjärta att vilja hoppa ut ur kroppen.
Jag är himla glad att jag inte har träffat honom än.
Att jag inte träffade honom när jag var 20. För då är chansen större att man inte skiljer sig. Att man inte börjar avsky varandra. Att man inte tröttnar. Är färdig med otrohet. Är färdig med one night stands. Är färdig härjad helt enkelt. Chansen är större att man vet vad och vem man verkligen vill ha. Vem man själv är.
Men jag har allt klappat och klart. Om det skulle hända i övermorgon. Om jag skulle dö av kärlek och ramla omkull för att jag blev så bedrövligt förälskad en vacker dag.
En vän som är guldsmed. Hon ska göra ringen. En vän som är florist. Hon ska göra brudbuketten. En vän som är konditor. Hon ska göra tårtan. Allt man behöver. Ungefär. Utom klänningen.
Klänningen. Min livs klänning. Den ska vara mörkvit. Mörkvit som inte är supervit alltså. Inte gräddvit. Gammal vit. Med spets. Och knappar i ryggen. Små små knappar. Och så något gammalt, nått nytt, nått lånat och något blått. Min gammelmormors halsband som hon hade när hon gifte sig.
I brudbuketten ska det vara röda pioner, vita rosor, körsbärsblommor. Jag längtar så efter den buketten. Det kan vara det finaste jag någonsin har hittat på.
Efteråt ska vi ha en hejdundrande fest i en stor lada. Med trägolv och omatchande porslin. Med sju sorters kakor och massvis av blommor. Massvis. Där man får slarva hur mycket man vill. Där man får dricka hur mycket champagne man vill.
Jag vill dansa bröllopsvals till Aprilhimlen. Helst. Den må vara lite för sorglig för en bröllopsvals men ändå så himla ur fin. Så det går bra ändå. Det går så himla bra.
Dagen efter ska vi åka på bröllopsresa. Någonstans dit jag inte vet vart. Kanske Verona eller någon annan romantisk stad. Helst där man kan bada också. Ingen charter. Vad som helst men ingen charter.
Och så längtar jag efter möhippan. Den ska bli så himla rolig.
Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Jag har byggt upp hela den här dagen i mitt huvud för länge länge sen. Men det kommer säkert sluta med att jag antingen inte gifter mig överhuvudtaget eller också blir det ett fem minuters bröllop i rådhuset.
Jag längtar till landet. Till mjölk med lång hållbarhet och rövin ur små gamla slitna glas. Att vakna till flugor som surrar mot fönstrena.
Längtar till att gå barfota i stövlar med nattlinne. Att köra gräsklippare och stanna uppe sent och ligga i en dammig soffa.
Att dricka äcklig sprit ur äggkoppar och lyssna på karlavagnen på radion. Somna till surret av syrsor utanför och behöva slå ihjäl en mygga.
Att dricka tre koppar kaffe.
Jag längtar till att känna värmen på gamla golv från solen som legat på under mina fötter. Till flädersaft. Till att aldrig behöva sätta på sig något smink förutom möjligtvis rouge.
Att laga sallad och pajer till lunch och äta havregrynsgröt med kanel till kvällsmat. Att diskutera livets stora viktigheter med ett par små fina vänner.
Ni måste lyssna på Livet är Underbart av Vit päls. Dör för den låten. Den går på reapet på spotify. Jag kommer kräkas om en vecka men just nu är det min finaste låt.
Krisen. Söndagskrisen. Krisen. Söndagskrisen när hela världen känns tom. Fast full. Söndagskrisen när det enda man behöver är en person som ligger bredvid och känner samma. Känner. Känner sig söndagskrisig. Känner att vi ligger här. För alltid. Tills det blir måndag.
Klappar på varandra. Äter fryst prinsesstårta. Halvlitersglas fulla med oboy. Glömde middagen. För vi somnade om. I varandra. Med varandra.
Att knulla med någon i smyg. För att han har flickvän.
Varför utsätter man sig själv? Varför gör man så mot sig själv?
Hur kan man göra så? När man vet att det står en annan flicka bredvid och tror att hon har hittat mannen i sitt liv. Och man vet. Att nej. Det har du inte.. Han är med mig. När du inte ser. När du tittar bort, när du inte är där, är det mig han kysser. Mig han ligger med.
Hur orkar man? Hur orkar man med sig själv? Det gör man inte. Man slutar tänka på sig själv och man slutar tänka på henne. Det enda man tänker på är hur bra det känns att ligga med just den personen här och nu.
Efteråt gör det ont i hjärtat. Speciellt i början. Man har dåligt samvete. Man skuldbelägger sig själv något enormt. Man ångrar sig efter varje gång. Men för att klara av det så slutar man tillslut med det. Man slutar ha dåligt samvete. Det blir en del av livet. En del av dig själv. Lite som en drog. Man kan inte sluta. Det går inte. Man vill. Men man vill ändå inte.
Man får ligget. Men det är också det enda man får. Man får ligget. Man får passionen. Man får det eldiga. Det kan vara i fem minuter eller tre timmar. Men det tar slut. Fort. Alldeles för fort för att det ska vara värt det i slutändan. Och sen får hon resten. Hon får romantiken. Hon får allt det andra. Telefonsamtalen. Alla godnatt. Hon får kärleken. Och du får skulden helt gratis på köpet. Skammen och rädslan för att hon ska få veta vad du och han har gjort.
Du kommer alltid i andra hand. Du är den som står beredd att kasta på dig kläderna och springa om han ropar efter dig. För att du tror att det är värt det. Du tror att dåligt samvete är värt att stå ut med. Du tror att det är såhär det ska vara. Du förstår inte att du är värd mer. Du förstår inte att du är värd att få allt av någon.
Jag har varit alldeles för bra på att dras till killar som har flickvänner. Jag har nödvändigtvis inte vetat om att dom har det men jag lyckas alltid pricka in fel kille. Och så en vacker dag kommer det fram. ”Jag har flickvän, bara så du vet.” Bara så jag vet?
Och mitt hjärta sjunker ihop och jag tänker. Vad gör jag nu?
Jag har valet. Jag kan antingen välja att gå eller välja att stanna kvar. Men det är så svårt att ta klivet ut genom dörren. För han har ju redan fått mig att tycka om honom alldeles för mycket för att det ska vara enkelt.
Och man tänker inte på henne. Man tänker att det är hans ansvar. Det är inte min flickvän. Det är din.
Men framförallt tänker man inte på sig själv.
Man tänker inte på konsekvenserna som allt som oftast blir sanning till slut. Att man själv kommer stå där sårad och söndrig en ful dag. Att man inte borde beblanda sig med otrogna män. För att dom är ändå inget att ha.
”Men det kanske skulle bli annorlunda om det blev vi en dag.. ”
Nej. Det kommer aldrig bli vi. Och det skulle inte bli annorlunda. Det skulle inte bli värdigt. För han kommer aldrig lämna henne för dig.
Och även om det skulle hända så vill du inte leva i ett förhållande där tilliten är nersmutsad redan från början. Hur skulle du kunna göra det? Hur skulle du kunna lita på honom.. Hur skulle det bli ett bra förhållande?
Jag har slutat lura mig själv för pojkar med flickvänner. Hur spännande och lustfyllt det än känns stundtals så är jag värd så mycket mer än att bara vara ett hemligt andrahands val.
