Vill du smaka på min korv?
Kategori: Allmänt
Att så fort mörkret faller på och man är påväg någonstans själv, jämt och ständigt är beredd att fly.
Från affären, från krogen, från grannen, från jobbet. Från vartsomhelst.
Med handen om nyckelknippan och med mobilen mot örat låtsas jag prata med någon men det är egentligen ingen där utan jag har slagit in 112 för att snabbt och lätt kunna trycka på ring upp. Om det skulle behövas, så kanske det kan vara så att jag har en chans att bli spårad. Räddad.
Jag tror att det är svårt för män att förstå hur det på riktigt är att leva med det här som en självklarhet i vardagen. Att vi är på vår vakt. Jämt. Inte ibland. Jämt. Att vi måste, att vi inte har något val.
Även om vi går hem i vad som kan tyckas vara "dom lugnaste vatten" så är vi på vår vakt.
Vi är rädda för att bli våldtagna, mördade eller trakasserade.
Man får alltid, alltid ha ögonen med sig. Hökögon. Dvs en jävligt bra syn. Framför sig och i nacken.
Säg den kvinna som inte reagerar när hon ensam en folktom dag, kväll, natt ser en människa komma gående 500 eller 100 meter bort.
Vi söker information.
Är hen ensam, är hen en han eller hon, kommer hen hitåt?
Man gör sig redo. Tittar målmedvetet rakt fram, går fort, men egentligen så har man stenkoll i ögonvrån hur människan som kommer mot en rör sig och för sig.
Det är inbyggt i mig. I oss.
Från det att vi började förstå ord och meningar så har vi blivit gödda med att akta oss. Det har alltid varit en självklarhet att du inte är trygg någonstans som kvinna.
Säg den kvinna som inte har blivit sexuellt trakasserad i sitt liv?
Räck upp en hand tack.
På dansgolven. På gatan. På jobben.
Vill du smaka på min korv?
Sa en man till mig så sent som i lördags.
Jag stod och väntade på spårvagnen vid Järntorget när klockan var runt 23. Då kommer han vinglande fram till mig, en man i 50 årsåldern.
Välklädd, nyklippt och full hänger han sig över mig och frågar: Vill du smaka på min korv?
Om det är oklart så betyder korv i detta fallet kuk. Han hade alltså inte en nyinköpt varmkorv med brö i handen.
Jag vågar inte skrika; NEJ din jävla idiot och sparka honom på hans lilla korv som jag borde ha gjort utan vänder bort huvudet och försöker göra mig så osynlig som möjligt samtidigt som jag letar möjliga flyktvägar ifall det här skulle bli om än ännu mer obehagligt.
Han ser att jag tar illa upp och skrattar lite till, sen vänder han om och går.
Efteråt andades jag ut, mållös, förbannad och illa till mods men glad och lättad att det "bara" var det som hände.
Ett annat exempel skedde för ett drygt år sedan när jag blev påhoppad på spårvagnen påväg hem från jobbet en måndagskväll.
En man i 40 års åldern började hota mig.
I korta drag blev jag intryckt i ett hörn där han skrek hur han skulle leta upp mig, våldta och skjuta mig i huvet.
Tro inte att du kommer undan gastade han när han efter några minuter av aggressivt hetsande gick av.
De andra på den halvfulla vagnen tittade storögt på medan han skrek och gjorde utfall mot mig men ingrep inte fastän jag var chanslös. Jag är chanslös mot en stor och stark man.
En snäll kvinna gick av med mig på min hållplats och följde mig hem.
Vi måste hjälpa varandra sa hon.
Tack sa jag med blöta kinder.
Självklart polisanmälde jag. Men han kunde inte identifieras. Han går väl omkring och hotar andra kvinnor i detta nu. Eller så sitter han på nån härlig uteservering och dricker öl. Eller så våldtar han någon.
Jag har minst tio historier till av dessa slag.
Det här är varför jag går med kroppen inställd på flyktläge och med handen runt nyckelknippan så fort ingen går bredvid mig.
En kvinnas verklighet. En vanlig kväll påväg hem från jobbet. En vanlig dag som vilken annan. Med eller utan medmänniskor runt omkring.
M.T