Mikael
Kategori: Kärlek
Skosnöret på ena foten har gått upp och jag haltar fram. Han ser inte.
Jag frågar honom hur det blev såhär men han kan inte svara.
Han säger förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt. Men när jag möter hans ögon i dom orden känns det inte som att han menar det. Jag blir tom.
Jag förälskade mig i honom. På riktigt förälskade mig. Vi träffades på ett bröllop en sensommar.
Det var sprakande kärlek vid första ögonkastet och jag tyckte mig känna vibrationer genom handslaget när vi hälsade.
Vi kysstes där och då framför ett slott vid midnatt precis som om det hade varit vilken saga som helst. Precis som om jag lika väl hade varit askungen och han prinsen.
Sen den kvällen hade han mig och hjärtat på köpet.
Vi bodde långväga ifrån varandra men började skriva kilometerlånga meddelanden. Där bland bokstäverna och orden började jag bygga upp en man som egentligen inte fanns.
Den perfekta mannen hade lustigt nog en flickvän som jag ivrigt väntade på att han skulle dumpa nu när han hade träffat mig. När hon råkade se oss kyssas några veckor senare trodde jag att han skulle göra slut men istället bad han om förlåtelse och hon slet tag i det som var kvar.
Där skulle jag om jag varit vid mitt sinnes fulla bruk förstått att han inte var någonting att ha.
Jag ville vinna honom.
Förbannade mig över hans sätt att behandla mig och henne. Men ändå hoppades jag. Hoppades och hoppades. Och hoppades.
Hoppades på honom, hoppades att han skulle inse att det var väl faktiskt mig han ville ha ändå.
Tills han äntligen en dag gjorde slut och jag tog tåget till honom. Där eskalerade 9 månaders förspel i tidernas orgasm.
Det fick såklart ingenting att gå över utan tvärtom så gjorde det allting värre och jag ville ha mer.
Han gav mig lite hopp i taget. Höll kvar mig i månader. Men inga raka svar. Bara smygande runt grötskålen precis som katten.
Sen försvann han bara. Slutade höra av sig. Inte ett ord. Inte ett ljud. Bara tystnad.
Nu. En evighet senare tog det slut för mig.
Att radera hans telefonnummer och all historik är definitivt större än vad det låter som.
Det finns inget eldigt och väldigt mer.
Han finns men han finns inte i mig längre.
Jag hittade på den perfekta mannen i honom som inte alls var perfekt.
Jag ville nog så gärna att det skulle sluta lika bra som det började. Jag ville att han skulle vara prinsen.
Och jag ville att det skulle bli tidernas finaste kärlekshistoria. Men så blev det bara ett söndrigt hjärta och ett fult slut.
Det känns lätt men tomt inuti när han nu inte längre är någon jag vill ha. Vad ska fylla den platsen? Jag känner mig avskalad. Som känslan när man byter vatten i ett akvarium eller planterar en blomma i ny jord. Om ni förstår vad jag menar.
Jag vann inte. Men det gör ingenting längre.
/ M.T