Att förlora sitt hjärta
Kategori: Kärlek
Jag vet hur det känns att förlora.
Jag vet hur det känns att förlora sitt hjärta. Förlora i Kärlek.
Hur det är att kämpa för att vinna.
Hur man tillslut nästan ligger naken på marken och ber om att han ska älska en.
”Snälla älska mig!!” skriker man.
”Välj mig. Älska mig.”
Men ändå. Fastän man ligger där... Blottad och sårbar. Uppriven. Med hjärtat utanför kroppen. Och förblöder.
Så väljer han någon annan.
Han väljer henne.
Hon som är precis som alla andra.
Enkel.
Lätt.
Obekymmrad.
Och han vänder sig inte om. Han gör sig inte besväret.
Hur mycket blod kan man förlora utan att förblöda?
När är det nog? När räcker det?
Inte ens när han lämnar mig där. Så kan jag förmå mig att resa mig. Sy ihop mig själv och gå vidare.
För det gör för ont. Det är ett öppet sår och jag har inga plåster.
Jag har inga plåster och jag har ingen tråd.
Jag måste självläka utan bedövning och utan stygn. Utan smärtlindring.
Och utan honom.
För det är slut.
Han har aldrig varit min och jag har aldrig varit hans.
Vi har aldrig varit varandras.
Jag gav honom hela mig själv och han gav mig sin kuk.
Jag har kanske precis läkt. Kanske precis läkt ihop. Bearbetat. Nu står jag upp. Och det blöder inte längre. Det kanske alltid kommer vara infekterat i kanterna..
Men jag är självläkt. Alldeles själv. Efter hundra år.
Jag vägrar förlora mitt hjärta igen.
Jag vägrar.
Jag vågar inte.
Jag vägrar känna något för någon igen.
Det är inte värt det. Han får känna först. Nästa person får känna först.
Jag vågar inte bli förälskad. Bli kär. Älska.
För jag orkar inte behöva självläka igen.
Det är en jävla kamp.
Ett helvete.
Att förlora i kärlek.
Och behöva leva med infekterade kanter resten av livet.
Jag trodde länge att han var mitt livs kärlek. Men han valde ett annat hjärta framför mitt.
Och jag drunknar inte längre i blod och tårar för honom.
Jag drunknar inte i blod för någon mer.
M.T