ingetmerliggtack.blogg.se

Så nickar man och tar i hand

Kategori: Allmänt

 
Och sen blir det ju aldrig riktigt som man har tänkt sig. 

Eller. 

Man bygger upp någonting inom sig själv. En liten sköld. Stark och stadig. (tror man) 
En stadig sköld som kan skydda mig emot sånt man inte vill ska komma för nära inpå. 

Som tillexempel män. Och kvinnor. Människor.
Men man kan inte låta bli att vinkla den där skölden en smula så något litet kan glutta förbi när man inte ser. 

Och så står man där och har gett hela sig själv till en annan människa. För dig. Naken. Ungefär som i nöd och lust och till döden skiljer oss åt. 

Inte precis så. Men. Det är dags att överdriva! För det är vi ju inte så jävla bra på redan. 


Men hur känns det då när man bestämmer sig för att välja att förlåta. Att säga. Jamenokej. Vi stryker ett streck. Du är människa. Jag med. Alla är idioter. Och vi med. 
Så nickar man och tar i hand och väljer att se in i ett par ögon (vilka som helst) och tro på att människan mitt emot dig är uppriktigt ärlig. 

Känns det bra? 
Eller tvivlar man? 
Gör jag rätt nu? 
Är du ärlig mot mig?

Inom mig finns ett lugn.

Låt mig va. Måste jag va inblandad i varenda himla sak nuförtiden? 

Jag har väl för guds skull varit med om tillräckligt. Varit inblandad i tillräckligt. 
Kan inte lita på någon. 

Kan jag inte bara få gifta mig och slå mig till ro.
Vara 47 år med två barn som är stora nog att ta hand om sig själva och en katt? 
Lite så. 
Hoppa över en bit.
Jag orkar inte mer drama.  
Jag ORKAR inte. 
Nej. 
Stopp och belägg. 
Back off. 
Let it be! 
Goodbye. 
Farewell. 

Alla ligger med alla och ingen ligger med nån. 



M.T


"Vad var det jag sa"

Kategori: Jag

En av mina största rädslor är att någon ska gå bakom min rygg. 

Jag vet hur det känns och det sitter inpräntat i ryggmärgen. 
Det är något som fastnat.. 
Att bli lurad. 
Att ni ska lura mig. 
Har svårt att lita mig in i döden på någon. 

Försäkrar mig genom att säga "jag tycker om honom, han är fin, men han är antagligen ett svin". 
Alltid. 
Så jag slipper bli ledsen. 
I alla fall så att jag kan säga "vad var det jag sa" och låtsas som att jag inte blir berörd när det visar sig att så var fallet.  

Det blir lättare då. Att skaka av sig. 

Och för varje gång någon sätter ett litet spår i mig av att göra mig sårad så bygger jag på det där. 
Den där självsäkra låtsas masken. 

Innerst inne är jag livrädd. 
Livrädd att någon ska göra för stora avtryck på och i mig. 
Som jag inte kan städa bort. 

Orkar inte bli sårad. Orkar inte gå i tusen bitar. 
Hinner inte. Har inte råd med det. 

Orkar inte att det ska vara för seriöst. Orkar inte börja tycka om någon för mycket. 
För jag orkar inte att det inte går vägen. 
Jag orkar inte bli ledsen på vägen. 

Så därför. Tänker jag bara. Ligg. Ligg med mig! 
Så är det bra sen. 
Ligg med mig en gång. 
Inte två. 
Inte tre. 
Och inte fyra. 

Ligg med mig en gång så går vi vidare sen. 
Till nästa.
Så. Klart slut. 

Kan inte närma mig någon mer än det. 
Inte nu. 

Har inte tid att falla för någon för att sen dö olycklig förälskelse döden. 


M.T


?

Kategori: Allmänt

Hej. 

Det är ingen dramatik i mitt liv för tillfället så därför har jag ingen inspiration till att skriva. 

Men faktum kvarstår. 
Män är svin. Och det är inget nytt. 
Så vi väntar tills jag upptäcker något nytt om livet istället. 

M.T

Jag har lurat mig själv

Kategori: Jag

När det känns som att hjärtat håller på att hoppa ur kroppen.
Som att allting skaver. 
Hela världen. 
Skaver mot bröstbenet. 

Mascaran skaver. 
Eyelinern skaver. 
Trosorna skaver. 
Klänningen skaver. 

Från och till är det mycket som skaver. 

När ska ni avslöja mig? 
Komma på mig. 

Ibland kan det kännas som att jag har lurat hela världen. Inklusive mig själv. 

Som att jag är en skör liten mon ami kopp från 60 talet och inte alls en stark färgglad mönstrad te mugg med stabilt öra. 
Jag har lurat mig själv. 
Eller har jag det?

Som att det bara är att smätta mig med pekfingret på näsan. 
Så faller jag itu. 
När ska ni avslöja mig. 

Söker bekräftelse. Bekräftelsebehovet är stort. 
Älska mig. 

Älska mig för den jag är. 
För den jag är när jag är alldeles urpumpad på energi. 
För den jag är när jag har tappat humöret. 
För den jag är när jag svamlar om konstiga saker. 
För den jag är när jag inte orkar med mig själv. 

Bekräftelsebehovet. 

Skörheten. 

Skavsåren. 

Skavet. 
Det är jag och mitt skav idag. Ikväll. Inatt. 

M.T

Orädd för att leva och orädd för att dö

Kategori: Allmänt

När man trodde att man var odödlig.
När man var orädd för livet.
För allt.
Orädd för att leva och orädd för att dö.

Orädd.

När man kunde kedjeröka ett helt paket med extra långa right 100 på en kväll.
När man satt utan byxor på en kall sten för att man trotsade allt vad urinvägsinfektioner hette.
När man hoppade från fem meter i badhuset.
När man rökte på varje dag i tre månader för att vara häftig.
När man slösade studiebidraget på rekorderlig cider och åt rostat bröd med persilja som pålägg till både frukost, lunch och middag.

Men ju äldre jag blir desto klokare känner jag mig.
När jag tänker efter var jag som 17, 18, och 19 åring inte så smart som jag kände sig.
Nu har jag respekt.
Vet om att jag inte är odödlig.
Vet om vad jag själv uppskattar och värdesätter.

Respekt för att åka berg och dalbanan på Liseberg.

Uppskattar en söndag när man är pigg.
När man inte ligger utslagen av för mycket alkohol dagen före.
Uppskattar söndagar.
Söndagar är underskattade.
Söndagar är ett roligt ord. Söndagar är sol och vind i håret. Söndagar är förväntan av framtiden.
Jag tror man måste vara minst 26 år för att börja uppskatta Söndagar.
Man är inte redo innan dess.

Vill aldrig bli tråkig.

Om jorden skulle gå under imorgon skulle jag ställa till med kalas.
Världens största pyjamasparty.
Vi skulle ligga här på golvet och vänta på att jorden skulle rasa.
Dricka hundra glas med vin och förbereda oss på att aldrig vakna igen.
Räkna ner tillsammans. Och dö i varandras armar. Lite den. 

M.T

If you´re a bird, I´m a bird.

Kategori: Kärlek

 

 

Vi är ingen kaktus Vi är en Pelargon

Kategori: Allmänt

Jag antar att jag inte är ensam om att någon gång upplevt känslan av att man ger och ger utan att få någonting tillbaka.
Jag antar att det är ganska vanligt.

Jag antar att det bara är någonting man får lära sig. 
Att sådär är det. 
Ibland.

När man kämpar för att ”behålla” en vän. Någon man tycker om. Någon man har haft i sin närhet alldeles för länge för att det ska vara enkelt att släppa den personen.

Någon man delat fina och ofina saker med.

Jag hatar. Avskyr. Fruktar känslan.
Känslan av att vara den enda som försöker. Vara den som ringer, hör av sig. För att ses.
När den andra personen så gott som aldrig bidrar med något utav ovan.

Okej. Jag fattar den där vinkeln. Vinken. Vad du vill.
Jag betyder inte det för dig som du gör för mig.
Du behöver inte mig.

Vi kanske har glidit isär. Det kanske är naturligt.
Man går åt olika håll. Man går isär.
Det gör man. Ibland.
Men jag går itu av det där.

Så tillslut orkar man inte mer.
Man ger upp.
Man orkar inte sms:a och fråga. Hej ska vi gå en promenad.
Det behöver inte vara mer än så.
Man behöver inte planera tre veckor i förväg.
Vi kan ses i en halvtimma. Det gör inget.
Och om du inte mår bra. Så mår du inte bra. 
Men jag behöver veta det.

Men man orkar inte.
Man orkar inte ge och ge och försöka och försöka men inte få någon respons från en vän som man så hemskt gärna vill ha kvar men som inte försöker tillbaka.
Tillslut. Tröttnar jag också.
Alla tröttnar och vi dör.

Och jag är högst medveten och har kanske ett antal personer som man inte behöver träffa en gång i veckan för att en vänskap fortfarande ska vara en vänskap.
Det räcker en gång om året ibland. Och man är ändå där man var ett år tidigare.
Men så finns det den vänskapen man måste underhålla.
Vattna mer. För att den inte ska vissna.

Vi är ingen kaktus. Vi är en pelargon.

M.T

.

Kategori: Allmänt

När man inte tar på sig riktiga kläder på en hel dag och hittar rövinsfläckar på täcket. Ja då vet man att det var en bra kväll.

Om man då inte stupade med rövinsflaskan i högsta hugg med huvudet före ner i kudden. 

Så var det dock inte. 
Det var ett värt spill. Ett spill från 30 år gamla glas som ramlar omkull för att man förlorade kontrollen i en halv sekund. 

 
 M.T

När jag var 23 år och i Oslo på jakt

Kategori: Ligg

Akkurat. Precis.

Jag var 23.
Och i Oslo. En helg. Och hälsade på min vän Andrea.
Det var lördag kväll på Karl Johan och vi hamnade på Fridays.

Andrea var ihop och ställde gärna upp som min wingman.
Hon sa aldrig nej till att wingmana.

Jag hade en ny grej för norrmän.
Norrmän dom är glada och snälla dom. Så tänkte jag.
Riktiga män med känslor. 
Som skrattar mycket och säger att dom är glada i mig. 

Stod på andra våningen med varsin öl och hade utsikt över tjusiga män.

In kommer en man med lockigt mörkt hår och lusekofta.
Han! Sa jag till Andrea och pekade.

Han har lusekofta och allt. En riktig norrman.

Drog med henne ner för trappan till bottenvåningen där vi ställde oss ganska nära och försökte hålla span.

Han stod och pratade med sin kompis som var bodybuildare och jag tog Andrea i hand och stegade fram.
Det slutade precis enligt plan med att Andrea och bodybuildar mannen satt och pratade och han bjöd laget runt på strawberry daiquiri samtidigt som jag pratade med lusekoftan.

Han hette Morten.

Morten var urtjusig och i sina bästa år.
På den tiden förstod jag inte norska så väldigt bra så jag sa ”Va?” i ungefär varenda mening.

Efter en stund sa jag och Morten Ha det på äkta norska till Andrea och bodymannen.

Hon var lagom nöjd med att jag lämnade henne med honom men jag kände lite att wingmans ska ställa upp på singlar i nöd som mig.

Vi spatserade Karl Johan neråt glada och drinkfulla tills han avslöjade en inte så liten sak.

Jeg har kone. Og en sønn. 
Översatt: Jag har fru. Och en son. 

Den jäveln. 
Ett riktigt asshole. 
Som vanligt. 

Men det var inte min fru. Det var hans.

Och han hade en lusekofta och jag ville vara med honom.
Bara ikväll.
Det som händer i Oslo stannar i Oslo.

Så vi åkte till hans verkstad.
Där han hade sitt företag.
Så där inne. I verkstaden. Låg vi. Bland sågspån och flis.

Jag ligger med en gift man.
Och jag undrar hur han kan göra så?

Och vid åtta på morgonen tar vi på oss efter att ha sovit på ett iskallt betong golv utan underkläder. Och han sätter mig i en taxi hem till Andrea.

Och jag undrar om han tyckte att det var värt det?

Morten.. 
Morten med fru och barn. 

Varför är alla fina män med lusekofta upptagna?
Och varför gör dom så?
Varför är dom otrogna mot sina fruar?
Med någon som mig?
Varför?
Förstår inte och kommer aldrig att förstå.

Har människor inget samvete kvar i kroppen längre? 
Dog det kanske ut samtidigt som dinosaurierna?
Kan man leva ett helt liv utan att vara otrogen?
Går det?

Skitstövlar.

M.T

Vargkvinnan

Kategori: Ligg

Sex. 
Det är nog ett av mina största intressen. 
Förstå mig rätt. Då menar jag inte att "ha sex". Räknas det ens som ett riktigt intresse?
Hur som helst. 
Sex. Allt som har med sex och göra. Kunskapen om sex. 
Jag skulle gärna, mer än gärna utbilda mig till sexolog om det inte var så förbannat lång utbildning. 
Undertiden får jag ägna mig åt att läsa böcker om sexuell historia.

Sex. 

Att inte ha regelbundet sex kan göra mig galen. 
Det gör mig galen! 
Man vet liksom aldrig när det kommer hända. Om det kommer hända.
Man vet ingenting. 

Men när det väl händer så är man oftast "oförberedd".
Man tänker att. Nej. Det är högst otroligt.
Jag vill inte ens ligga. Jag har slutat med det. 

Så man rakar inte bena på tre veckor för det finns ingen att raka bena för! 
Och då. På den 21:e dagen av orakade ben.. Då händer det. 
Då råkar man snubbla över något gammalt eller nytt kommande ligg. Som också råkar vara singel och som säger.. 
Tjena, äru kåt?
Ungefär.
Öh. A.

Och en timme senare ligger han där med mig.. Världens hårigaste kvinna. Och jag flåsar honom i nacken. 
Och känner mig allmänt lik en varg. En riktig vargkvinna. Något åt det hållet. 
Och jag kan känna hur han ångrar sig när jag sticks värre än värsta stickade tröjan!

Och så tänker man. Fan vad jag måste börja raka bena oftare. Ingen vill ligga med en vargkvinna!

Regelbundet sex. 
Det är inte det lättaste när man är singel minsann. 
Ibland kan jag helt ärligt känna hur min livmoder skriker: BEFRUKTA MIG! 
Lite så. 

Befrukta mig. 
Och jag vrider mig av lust. 
Och det hjälper inte. Det hjälper inte att ta fram alla hjälpmedel i världen. 
Det är en mans lukt. En mans armar. Hans ögon. Hans allt jag vill ha. 
Och jag vill ha det nu. 

Men man får trycka undan. 
Sova i tre dagar tills det går över. Träna bort all sexuell energi och tröstäta. 
Det är inte lätt att vara singel. 
Det är inte lätt att ha oregelbundet sex.

Men man får väl låta sin kropp glömma bort hur det känns. Man får säga. Tack men nej tack, jag står över. Jag försöker glömma bort. 
Så jag slipper längta. 
Då lägger det sig efter ett tag. Efter tre månader lägger det sig tänker jag. 
Då kan man kanske pusta ut. 
Hormonerna har stabiliserat sig.
Och livmodern har lugnat ner sig. 

 

M.T


Om det skulle hända i övermorgon

Kategori: Allmänt

Jag längtar tills jag ska gifta mig. 
Det är nog det jag längtar mest av allt till i hela världen. 
Och ändå finns det inga garantier för att det någonsin kommer att hända. 

Jag undrar vem han är. 
Han som ska gå ner på knä. 
Han som ska be mig att bli hans. 
Han som ska hålla min hand för resten av livet. 
Han som ska få mitt hjärta att vilja hoppa ut ur kroppen.

Jag är himla glad att jag inte har träffat honom än. 
Att jag inte träffade honom när jag var 20. 
För då är chansen större att man inte skiljer sig. 
Att man inte börjar avsky varandra. Att man inte tröttnar. 
Är färdig med otrohet. Är färdig med one night stands. Är färdig härjad helt enkelt.
Chansen är större att man vet vad och vem man verkligen vill ha. 
Vem man själv är.  

Men jag har allt klappat och klart. Om det skulle hända i övermorgon. 
Om jag skulle dö av kärlek och ramla omkull för att jag blev så bedrövligt förälskad en vacker dag.

En vän som är guldsmed. Hon ska göra ringen. 
En vän som är florist. Hon ska göra brudbuketten. 
En vän som är konditor. Hon ska göra tårtan.
Allt man behöver. Ungefär. 
Utom klänningen. 

Klänningen. 
Min livs klänning. 
Den ska vara mörkvit. 
Mörkvit som inte är supervit alltså.
Inte gräddvit. 
Gammal vit. 
Med spets. Och knappar i ryggen. Små små knappar. 
Och så något gammalt, nått nytt, nått lånat och något blått. 
Min gammelmormors halsband som hon hade när hon gifte sig. 

I brudbuketten ska det vara röda pioner, vita rosor, körsbärsblommor. Jag längtar så efter den buketten. Det kan vara det finaste jag någonsin har hittat på. 

Efteråt ska vi ha en hejdundrande fest i en stor lada. Med trägolv och omatchande porslin. Med sju sorters kakor och massvis av blommor. Massvis. 
Där man får slarva hur mycket man vill. 
Där man får dricka hur mycket champagne man vill. 

Jag vill dansa bröllopsvals till Aprilhimlen.
Helst. 
Den må vara lite för sorglig för en bröllopsvals men ändå så himla ur fin. 
Så det går bra ändå. 
Det går så himla bra. 

Dagen efter ska vi åka på bröllopsresa. Någonstans dit jag inte vet vart. Kanske Verona eller någon annan romantisk stad. 
Helst där man kan bada också. 
Ingen charter. Vad som helst men ingen charter.

Och så längtar jag efter möhippan. Den ska bli så himla rolig.

Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig. 
Jag har byggt upp hela den här dagen i mitt huvud för länge länge sen. 
Men det kommer säkert sluta med att jag antingen inte gifter mig överhuvudtaget eller också blir det ett fem minuters bröllop i rådhuset.

Den som lever får se!

M.T


 


Pappa

Kategori: Jag

Det slår mig inte ofta. Det kommer aldrig över mig.
Det känns inte konstigt. Det är ingenting jag sörjer.
Att aldrig ha fått säga Pappa.

Något som för många är självklart.
Pappa..
Pappa.
Pappa!

Mamma däremot. Har jag sagt. Skrikit och gapat. Massvis av gånger.

I mitt liv finns ingen Pappa.
Jag lever utan honom. Har alltid gjort. Och kommer alltid att göra.

Jag är van.
Jag vet inget annat.

Jag tänker inte så ofta på det alls numera.
Men ibland. Kan jag undra Varför. 

Det finns inga svar.
Det finns inga självklara svar på den frågan.
Han finns.
Han lever.
Bara några mil ifrån mig.

Jag vet vart han bor. Jag vet att jag har tre äldre halv bröder och två äldre halv systrar.
Jag vet att han är 14 år äldre än min mamma och jag vet vad han jobbar med.

Jag vet hur han såg ut för 26 år sedan.

Men jag vet inte vem han är, hur han är eller varför han inte har funnits i mitt liv.
Det vet jag inte.

Det finns inga godtagbara svar. Och jag kommer nog heller aldrig få några.
Det stör mig. Som en liten tagg.
För jag inbillar mig att det finns svar.
Att det finns en sanning. Som jag inte vet.

Jag vet att jag har ärvt min ljusa hy och mina fräknar från honom.

Jag funderar ibland på hur det har påverkat mig att växa upp utan pappa.
Man måste ju bli påverkad av allt nuförtiden.
Man måste ju ha blivit skadad av något.

Har det påverkat mig?
Att inte haft en manlig förebild?

Jag är nämnligen hemskt lik min mamma.
Inte hemskt. Mer Mycket. Väldigt. Otroligt.
Jag har väl ärvt hela min personlighet och kroppspråk ifrån henne.
Öppenheten. Glädjen. Skrattet. Gråten. Konsten att vilja göra allt på en och samma gång.
Allt eller inget.
Påbörja saker för att sedan ångra sig och vilja börja på något annat. Eller något mer.
Lite den.

Jag har haft Morfar. Bästa bästa morfar. Och Mormor. Bästa mormor.
Jag har alltid varit mormor och morfars allt. Det allra finaste i världen. Deras prinsessa.
Dom har alltid sagt åt mig att jag ska akta mig för allt.
Allt som är farligt.
Antagligen för att dom är så rädda om mig.
Och jag om dom.

Men ingen har lärt mig vad jävlar anama är. Vad är det?
Jag skulle vilja ha lite mer krut i mig. Lite mer. Jävlar!
Din jävel! Kom inte här och bråka med mig!
Då åker du på spö.
Okej. Nej. Inte så precis. Men någon som lärt mig att inte lägga så mycket vikt i ”allt”.
Någon som fått mig att förstå att man inte behöver gå in i allt med en massa känslor.
Någon som sagt att samvete är bra. Men ibland måste man se till sig själv.
Säga stopp å belägg.
Resa sig upp och borsta av sig.

Fast det kanske bara är min inbillning av vad en pappa gör?
För jag vet ju faktiskt inte.
Eller hur.. 

Jag kan inte skylla mig själv på någon som inte finns.

Jag är inte osäker på mig själv. Jag är högst säker på mig själv.

Jag tror också jag har lärt mig en massa saker av att inte ha en närvarande far. 

Jag är medveten om att alla människor inte växer upp i en familj som består av mamma, pappa, barn. 
Jag är vet hur det är att växa upp med en ensamstående mamma och hur man får kämpa om man råkar bli ensam med en dotter och en son. 
Hur svårt vissa saker är för en ensam mamma. 
Jag vet att det inte är en självklarhet att ha pengar i slutet av månaden. Jag vet att man måste vänta på födelsedagspresenten tills det har blivit den 20:e januari och barnbidraget kommer. 
Jag vet en massa saker. 

Och jag har som sagt aldrig saknat en pappa. För jag vet ingenting annat. 

M.T