ingetmerliggtack.blogg.se

Ibland förminskar jag mig själv. 

Jag har tragglat allt mellan himmel och jord med min psykolog i ett och ett halvt år nu.

Jag har lärt mig så oerhört otroligt mycket om mig själv. 

Ungefär var och varannan gång jag kommer dit känner jag mig helt tom på saker att prata om. Nästan jämt tänker jag att nu finns det väl inget mer vettigt att ta upp. 

Men varje gång så går jag därifrån och har fått minst en ny insikt. 

Och är alltid lika glad och förvånad. 

Finns det verkligen mer att ta reda på nu? Finns det verkligen mer att prata om? 

Ja det finns det. 

Det kommer det alltid finnas.

Meningen med psykoterapi är inte att man ska ha bestämt ett samtalsämne innan man kommer dit. Det som kommer, det kommer. 

Och med hennes hjälp så förstår jag mig själv, mina relationer och mitt bagage så mycket bättre. 

Jag har absolut blivit klokare.

Och jag har absolut börjat tänka på mig själv på ett annat sätt. 

Jag har haft en mönster som jag i hela mitt liv har följt. 

Jag har äntligen börjat se det mönstret och ändrat på det. 

Jag gör det varje dag och hon hjälper mig att se mina tydliga framsteg.

Ibland tänker man inte logiskt. 

Man måste börja tänka logiskt.

Ibland.

Som idag. 

Så tänkte jag att ingen tycker egentligen om mig. Jag är bara en jobbig jävel. Alla låtsas. 

Har jag vänner? 

Ja. 

Har jag vänner som visar sin kärlek till mig? 

Ja. 

Visar jag min kärlek till mina vänner? Ja. 

Varför skulle mina vänner inte tycka om mig egentligen? 

Varför skulle mina vänner visa mig kärlek om dom inte tyckte om mig? Varför skulle dom låtsas tycka om mig? Varför skulle dom ödsla sin tid på att låtsas tycka om en jobbig jävel? 

Skulle jag göra det? 

Svaret är Nej. 

Ibland måste man ifrågasätta sina egna tankar. Ibland måste man ifrågasätta sig själv om det är en tanke som är sanning eller bara en rädsla. 

Man får inte glömma det. När man ibland råkar förminska sig själv. 

Jag vill räcka upp en hand.

För terapi. 

Jag vill slå ett slag, för terapin. 

För att gå till botten med sig själv.

Det är fortfarande. Idag. 2013. Till viss del tabu.

Och det är på tiden att vi tar hål på det.

Människor kan tycka synd om andra människor som går i terapi. 

Men jag tycker synd om människor som aldrig tar chansen eller har möjligheten att göra det. 

Vet ni. 

Jag trodde att jag kände mig själv ganska bra.

Det visade sig att det gjorde jag inte alls. Jag hade ingen aning om hur mycket som låg där djupt inunder hudlagren och bröstbenet.

Inte den blekaste faktiskt. 

"Jag behöver inte gå i terapi!" 

Det är precis du som behöver det. Du som är så säker på att du vet allt. 

Man behöver inte ha något stort trauma, en stor sorg eller en depression för att sätta sig i terapistolen. 

För saken är den, oavsett bakgrund, nutid eller framtid så har vi alla ett hjärta med bagage, oavsett vad det än må vara. 

Som behöver någon helt utomstående som kan se dig, och bara dig, med ett par klarare ögon. 

Och det är inte lätt. 

Det tar inte bara tio timmar i tio veckor att öppna upp sig.

Det tar tid att bygga upp ett förtroende och en känsla av trygghet för en terapeut. 

Men när du väl har gjort det, så kommer du aldrig ångra dig. 

M.T 

Alltså. Jag tycker vi måste diskutera en sak. 

Det här med män.

Killar. Och pojkar. 

Som singelkvinna i mina bästa år tycker jag mig ha en ganska bra översikt över just det livet.

Singel livet som handlar om jakten. Om den ständiga längtan efter att finna den stora kärleken. Och om att få lov att vara ett asshole då och då. 

Min upplevelse är.

Antingen har man ingen. Eller också har man tio. 

Det är alltid alltid antingen eller. Det är aldrig bara en. 

Man kanske har en relation (och med relation menar jag inte ett ihop förhållande utan bara just en typ av relation) med en man. Och i samma stund som den tar vid så är det precis som att resten av alla män i hela världen känner på sig det och ska prompt höra av sig och vilja ha samma. Precis då. 

Inte sen. Utan, nu, nu, nu! 

Dom kan liksom inte vänta och eftersom man lever lite på kanten så har man inte råd att dissa någon. 

Någon har man så klart råd att dissa men om det är en intressant en så har man inte råd.

Det betyder att man måste hålla tio fingrar i elden och sköta om alla dessa relationer på rätt vis om man inte vill stå där en himla dag singel utan relation. 

Det är inte så himla lätt. Man har oftast en eller två favoriter. 

Men så en dag så spricker ballongen. Fingrarna tappar greppet och helt plötsligt har man ingen. 

För det är samma sak då. 

Då är det precis som att dom känner på sig (männen alltså) att man är så jävla tillgänglig att man helt plötsligt inte är intressant längre. 

Nej minsann. 

Antingen har man ett kilo eller också har man knappt ett kryddmått. 

Tänkt på det. Singel kvinnor. 

För mig har det alltid varit så i alla fall. Och det slår aldrig fel. 

M.T 

Trodde någonstans inom mig att jag hade blivit utslängd från ett uteställe för sista gången. 

Inte för att det har hänt så fantastiskt många gånger. 

Men kanske två stycken. Helt obefogat enligt mig själv. 

Det var flera år sedan och berodde nog på att vakterna tyckte jag var för full och borde gå hem. 

Men nu. Igår närmare bestämt. Blev jag utslängd på grund av hångel. 

Det måste väl ändå vara den finaste anledningen ni någonsin hört någon bli utslängd för? 

För att man hånglar för mycket. 

Inte för att man är för full. 

Inte för att man är otrevlig. 

Inte för att man spyr i nått hörn. 

Utan för att man hånglar för mycket. 

Det är kanske en ganska konstig sak egentligen. Och man kan ju tycka att man ska få hångla öppet och fritt bland dansande fötter. Men tydligen så är det förargelseväckande beteende. 

I alla fall enligt den vakten som haffade oss. 

Han var nog bara avundsjuk att inte han fick vara med. 

Skulle jag tro. 

Eller också fanns det andra som var avundsjuka. 

Provocerande tydligen. 

Provocerande att man hånglar för ivrigt. 

Så vi fick gå ut och fortsätta hånglet under ett regnigt träd istället. Och det är ju minst lika fint. 

M.T 

Man kan göra på så många olika vis.
För att glömma någon.
Jag har skrivit en inlägg om det förut.
Men det är såklart så väldigt olika från gång till gång.

Jag har inte varit kär på år och evigheter. Så känns det i alla fall.
Jag har inte heller varit förälskad på år och evigheter.
Jag är inte den som är den.
Jag faller inte som en fura, har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra.

Intresserad är en helt annan sak.
Intressant kan någon vara. Men det betyder inte att jag går och blir förälskad i samma stund.
Nej.

Jag vet inte ens om den här mannen som etsat sig fast i mig är värd att kallas förälskelse.
Men något vet jag.
Jag vet att man inte tänker på någon minst tio gånger om dagen om man inte är förälskad.
Man vill inte ha någon nära minst tio gånger om dagen om man inte är förälskad.
Så jag erkänner.

Varsågoda.

Men jag har liksom ingen lust att det ska fortsätta såhär.
Han ägnar mig inte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att det ska vara okej för mig att ge honom min tio-gånger-per-dag tanke.

Så jag bestämde mig för att försöka knulla bort honom med någon annan.

Det har aldrig varit några problem.
Ligger man med någon ny så brukar intresset för den som var före svalna brutalt snabbt.
Det har fungerat bra dom gånger det har blivit så.
Det har dock aldrig varit beprövat från min sida med någon större medvetenhet.
Det har bara fallit sig så. Det har bara blivit.

Hoppsan, nu råkade jag ligga med dig.
Lite den.
Och så plötsligt var inte någon annan hela världen längre.

Det fungerade inte den här gången.
Jag har aldrig ångrat ett ligg. Eller. Har jag det?
Kanske. (Det kan vi återkomma till)

Men det här ligget. Ligget som skulle få mig att glömma honom för något annat, fungerade inte.
Jag ångrade det kanske inte. Men kunde känna att det var himla onödigt gjort.
När det inte kändes någon skillnad.

Det var liksom inte riktigt värt.
Det fanns inte dom där känslorna.

Och plötsligt så förstår jag, på mycket länge, hur skönt det är att vara med någon man faktiskt känner något litet extra för.
Jag förstår hur längesen det var jag faktiskt hade sexy times med någon jag kände något för. Något på riktigt.

Missförstå mig inte. Jag dissar inte one-night-stands.
Han började också som ett one-night-stand.
Men att ligga med någon samtidigt som man egentligen känner något litet för någon annan kan liksom inte mäta sig.
För att ha bra one-night-stands så måste man vara någorlunda känslofri från känslor för någon.
Annars önskar man sig bort till honom istället.

Har aldrig tänkt på någon annan under sex. Någon annan än den jag faktiskt har sex med. Men efteråt har jag frågat mig själv varför jag ligger med honom när jag egentligen vill ligga med honom.

Det går inte att knulla bort längtan efter någon med någon annan.
Den finns kvar.

Men och andra sidan.
Vad ska man göra?

M.T