"Vad har jag gjort för fel?" "Varför drabbar allt mig?" "Alla andra har det ju så bra." "Förtjänar inte jag att vara lycklig?"
Ligger på klipporna på Saltholmens nakenbad.
Har legat här i några timmar. Och det har inte undgått mig att lyssna på kvinnorna som ligger precis bakom mig.
Dom diskuterar livet. Kärleken. Män. Och lycka.
Han som lämnade henne och två barn för någon annan och en månad senare var den nya kvinnan gravid.
Den jävla gubben.
Det tog mig 8 år att helt komma över honom, skrattar hon.
"Jag hoppades att han skulle dö."
Sen gick det över. Tillslut..
Efter 8 år.
Två barn, ett trasigt äktenskap senare och så han med sin nya kvinna.
Den andra kvinnan pratar om
sitt ex Anders. Som inte vet vad han vill.
Dom träffades igår. Och "pratade ut".
Det var ändå bra tyckte hon.
Hon undrar högt varför hon inte förtjänar att ha det enkelt.
"Alla andra har det så bra och lätt."
Dom två kvinnorna med sina föredetta kärlekar påminner mig lite om mig själv och mina vänner.
Ibland får vi säga till oss själva, att vi är smartare än att analysera män och deras känslor och handlingar. Ibland skrattar vi och gråter samtidigt för att det andra könet får oss att bli så korkade. Nästan besatta.
Vi ältar och ältar. Analyserar varenda liten punkt i sms:en. Försöker sätta känslan på kramen han gav när han sa hej då.
Det var ju ändå en väldigt innerlig kram. Mer än bara en kram du vet.
Och han sa vi hörs. Och tittade lite intensivt.
Klart han vill träffas igen! Det betydde ju nått.
Eller?
Och vi stöttar varandra och peppar varandra i denna värld.
Vi förstår varandra. Och vi förstår precis vad den där kramen betyder. Vi förstår att en kram kanske inte bara är en vanlig kram.
Och vi förstår att punkter i sms inte bara behöver va punkter i sms.
Vi vet. För vi har alla. Flera miljoner gånger. Sen den dagen vi började leta efter kärlek och intressera oss för män, övat oss på att analysera.
Vi kan det här.
Har "alla andra" det så bra då?
Vad är att vara lycklig?
Är det att ha någon som älskar en?
Eller är det att ha en familj?
Att vara, eller åtminstone vara påväg mot mamma, pappa, barn?
Är de det vi strävar efter?
Den slutgiltiga lyckan?
Men tänk om det blir som med henne då? Hon som fick två barn och sen gick det åt helvete.
Då börjar det om igen.
Och så sitter man här igen och analyserar några år senare.
Man blir kanske aldrig riktigt nöjd. Och innerst inne vet man kanske inte ens vad det är man söker, strävar efter eller vill.
Man har en föreställning om vad lycka är. Men är den det vi tror?
M.T