Vart tar kärleken vägen?
Kategori: Kärlek
Att älska någon.
Vad betyder egentligen det?
Hur älskar man någon.
Och hur går man från att tycka om någon till att älska någon.
Imorgon kan jag möta en helt ny människa. Som jag om en liten stund. Några dagar. Ett år. Fem år. En månad, kanske kommer älska.
Men vad är det som händer och när händer det, när börjar man älska någon?
När man bryr sig om någon mer än man bryr sig om sig själv.
När man bryr sig om någon så mycket att man skulle offra sin förståndighet för att få ha den personen i sitt liv resten av livet.
Jag tror vissa av oss har lättare för att börja älska någon än andra.
Och jag tror vissa människor behöver mer tid på sig innan dom kan kasta sig i någons armar.
Att älska någon och att vara kär är två olikheter.
Man kan älska någon man är kär i.
Men man kan också älska någon man inte är kär i.
Det är kärlek. I två helt olika former.
Vi väljer inte våran familj. Vi väljer inte vår pappa eller mamma.
Men oftast älskar vi dem naturligt. Av hela våra hjärtan.
Vi föds in i det.
Vi väljer inte kärleken till våra föräldrar eller syskon. Den får vi.
Som någonting fint alldeles gratis på köpet.
Oavsett dumma val eller tonårslögner.
Gränslöst älskande.
Jag skriver inte om undantagen.
Men så blir du kär. För allt vad du är värd.
I någon som gör dina ben skakiga.
Ni lever tillsammans, älskar världen tillsammans, får kanske barn tillsammans.
Men så en dag.
Så försvinner kärleken.
Man övergår från att älska till att kanske till och med hata.
Eller inte förstå vartifrån man kunde bli så hisnande kär i den där människan.
Vart tar kärleken vägen?
Det som får en person. Två personer. Att säga Ja. Ja jag vill ha dig. För alltid. Tills döden skiljer oss åt.
Vart tar det vägen.
Jag har aldrig förstått och vill inte riktigt förstå att det blir sådär ibland.
Hur kan någon man älskat så evinnerligt mycket bara en dag helt plöstligt vara ingenting?
Hur kan någonting som varat en längre tid svalna till att bli obetydligt.
Hur kan två människor gå från att känna varandra från tårna till inuti bröstkorgen helt plöstligt en dag stå som två främlingar inför varandra?
Är det acceptabelt?
Går det inte att hitta en kärlek som en gång funnits igen?
Nej ibland är den bara borta.
Borta som om den aldrig någonsin har funnits.
Man lever sina egna liv. På olika håll och kanter.
Och en dag så älskar man en ny människa lika mycket som man en gång älskade en annan.
Konstigt.
Märkligt.
Olustigt.
Men Farcinerande.
Vad betyder egentligen det?
Hur älskar man någon.
Och hur går man från att tycka om någon till att älska någon.
Imorgon kan jag möta en helt ny människa. Som jag om en liten stund. Några dagar. Ett år. Fem år. En månad, kanske kommer älska.
Men vad är det som händer och när händer det, när börjar man älska någon?
När man bryr sig om någon mer än man bryr sig om sig själv.
När man bryr sig om någon så mycket att man skulle offra sin förståndighet för att få ha den personen i sitt liv resten av livet.
Jag tror vissa av oss har lättare för att börja älska någon än andra.
Och jag tror vissa människor behöver mer tid på sig innan dom kan kasta sig i någons armar.
Att älska någon och att vara kär är två olikheter.
Man kan älska någon man är kär i.
Men man kan också älska någon man inte är kär i.
Det är kärlek. I två helt olika former.
Vi väljer inte våran familj. Vi väljer inte vår pappa eller mamma.
Men oftast älskar vi dem naturligt. Av hela våra hjärtan.
Vi föds in i det.
Vi väljer inte kärleken till våra föräldrar eller syskon. Den får vi.
Som någonting fint alldeles gratis på köpet.
Oavsett dumma val eller tonårslögner.
Gränslöst älskande.
Jag skriver inte om undantagen.
Men så blir du kär. För allt vad du är värd.
I någon som gör dina ben skakiga.
Ni lever tillsammans, älskar världen tillsammans, får kanske barn tillsammans.
Men så en dag.
Så försvinner kärleken.
Man övergår från att älska till att kanske till och med hata.
Eller inte förstå vartifrån man kunde bli så hisnande kär i den där människan.
Vart tar kärleken vägen?
Det som får en person. Två personer. Att säga Ja. Ja jag vill ha dig. För alltid. Tills döden skiljer oss åt.
Vart tar det vägen.
Jag har aldrig förstått och vill inte riktigt förstå att det blir sådär ibland.
Hur kan någon man älskat så evinnerligt mycket bara en dag helt plöstligt vara ingenting?
Hur kan någonting som varat en längre tid svalna till att bli obetydligt.
Hur kan två människor gå från att känna varandra från tårna till inuti bröstkorgen helt plöstligt en dag stå som två främlingar inför varandra?
Är det acceptabelt?
Går det inte att hitta en kärlek som en gång funnits igen?
Nej ibland är den bara borta.
Borta som om den aldrig någonsin har funnits.
Man lever sina egna liv. På olika håll och kanter.
Och en dag så älskar man en ny människa lika mycket som man en gång älskade en annan.
Konstigt.
Märkligt.
Olustigt.
Men Farcinerande.
M.T