Från tårna till toppen av mitt huvud
Kategori: Kärlek
Det är inte ofta som jag gräver i sånt som tillhör det långt gågna förflutna nu förtiden.
Det är mycket som hänt i mitt liv som tagit lång tid att "komma över" men jag känner sedan ett tag tillbaka mig färdig.
Det var ett par små pusselbitar som behövdes läggas på plats men nu tror jag inte att det saknas någon mer.
Ingen som jag måste ha tag på precis nu i alla fall.
Men ibland tillåter jag mig själv att tänka tillbaka.
På ett sunt sätt kan jag reflektera och fundera av nyfikenhet med ett klarare tankesätt än vad man har när man är mitt uppe i en del av sitt liv.
Man behöver nog en ganska stor distans till vissa upplevelser och händelser innan man är redo att släppa och gå vidare ifrån dem och istället "njuta" utav dem.
Nu kan jag vara så tacksam för allt jag har varit med om.
Och jag har väl inte levt något överdramatiskt liv.
Men jag kan ändå inte jämföra mig med någon annan när det kommer till mitt eget liv.
Mina känslor är mina känslor.
Och min sorg är min sorg.
Och din är din. Och så vidare.
Utan allt jag fått hade jag inte varit den jag är.
Jag funderar ofta på när det handlar om kärlek och känslor och det här med att älska någon.
Att älska någon.
Vad betyder det?
När älskar man någon?
Och när älskar man någon så mycket att det inte finns någonting som kan få en att ta tillbaka den känslan?
Den kärleken.
Jag har en ex pojkvän.
Vi hörs kanske av på telefon max en gång varannan vecka nu mera.
Och ibland försöker vi ta en fika tillsammans.
För att?
För att vi bryr oss om varandra.
Fortfarande.
Jag vill att han ska må bra och jag vill veta att han mår bra.
Jag älskar honom inte som en kärlek men jag älskar honom för att han var en kärlek.
För att han var en person som jag la all min tillit och trygghet till. Som fick lära känna mig från tårna till toppen av mitt huvud.
Jag bryr mig. Och det räcker med ett Hej hur mår du sms varannan vecka.
Det här är ett av livets stora mysterium tycker jag.
Hur man kan älska någon så gränslöst och vara så kär att bena nästan går av.
Hur man kan ge varenda centimeter av sig själv till någon annan.
För att det sen bara en vacker dag inte finns där mer.
Hur fungerar det?
M.T
Det är mycket som hänt i mitt liv som tagit lång tid att "komma över" men jag känner sedan ett tag tillbaka mig färdig.
Det var ett par små pusselbitar som behövdes läggas på plats men nu tror jag inte att det saknas någon mer.
Ingen som jag måste ha tag på precis nu i alla fall.
Men ibland tillåter jag mig själv att tänka tillbaka.
På ett sunt sätt kan jag reflektera och fundera av nyfikenhet med ett klarare tankesätt än vad man har när man är mitt uppe i en del av sitt liv.
Man behöver nog en ganska stor distans till vissa upplevelser och händelser innan man är redo att släppa och gå vidare ifrån dem och istället "njuta" utav dem.
Nu kan jag vara så tacksam för allt jag har varit med om.
Och jag har väl inte levt något överdramatiskt liv.
Men jag kan ändå inte jämföra mig med någon annan när det kommer till mitt eget liv.
Mina känslor är mina känslor.
Och min sorg är min sorg.
Och din är din. Och så vidare.
Utan allt jag fått hade jag inte varit den jag är.
Jag funderar ofta på när det handlar om kärlek och känslor och det här med att älska någon.
Att älska någon.
Vad betyder det?
När älskar man någon?
Och när älskar man någon så mycket att det inte finns någonting som kan få en att ta tillbaka den känslan?
Den kärleken.
Jag har en ex pojkvän.
Vi hörs kanske av på telefon max en gång varannan vecka nu mera.
Och ibland försöker vi ta en fika tillsammans.
För att?
För att vi bryr oss om varandra.
Fortfarande.
Jag vill att han ska må bra och jag vill veta att han mår bra.
Jag älskar honom inte som en kärlek men jag älskar honom för att han var en kärlek.
För att han var en person som jag la all min tillit och trygghet till. Som fick lära känna mig från tårna till toppen av mitt huvud.
Jag bryr mig. Och det räcker med ett Hej hur mår du sms varannan vecka.
Det här är ett av livets stora mysterium tycker jag.
Hur man kan älska någon så gränslöst och vara så kär att bena nästan går av.
Hur man kan ge varenda centimeter av sig själv till någon annan.
För att det sen bara en vacker dag inte finns där mer.
Hur fungerar det?
M.T