ingetmerliggtack.blogg.se

Att bli bedragen.
Av han som älskar dig.
Han som ska älska dig allra mest. Som somnar varje kväll vid din sida. 

Jag satt hemma i vår gemensamma lägenhet en kväll i februari 2009.
Den 18 februari.
Väntade på att han skulle sluta jobbet halv tio och var måttligt uttråkad.

För att roa mig spikade jag upp en stor gammal spice girls planch mitt på väggen i vardagsrummet och bytte om till dom bästa spice girls liknande kläder jag kunde hitta i garderoben.
Satte ”Wannebe” på repeat och förberedde bästa dansen till.

Så ringde han när han gått av spårvagnen.

Du.. det är en sak jag måste berätta..
Sa han med darrig röst.

Jag har varit med en annan tjej...

Blodtrycket sjönk med rusande fart. All färg försvann från mitt ansikte.
Jag visste inte vad jag skulle svara.

Närdå?

När vi var på den där festen.. Efter du hade gått och lagt dig.

Jag förstod nog inte riktigt.
Jag förstod inte vad han sa till mig.
Det var ju fyra månader sen.. 
Hade han gått i fyra månader och vetat och inte berättat?
Och här satt jag.
I värsta spice girls outfiten och lyssnade på wannebe. 

Det kom inga tårar. 

Allt blev tomt.
Kändes som att någon hade gröpt ur mitt hjärta och jag var ett tomt skal.

Han kom hem. Han grät. Grät och ångrade sig och sa förlåt.
Jag stirrade.
Rakt fram, ut i luften.
Sen gick jag.
Gick in i sovrummet och grät jag med.
En hög och hjärtskärande gråt.

För jag förstod att nu var det över.
Nu var det över.
Nu går det inte att låtsas längre. Nu går det inte att laga.
Det här är slutet. På ett fyra år långt förhållande.

Och jag sov ingenting den natten.
Och på morgonen tidigt, tidigt innan klockan slagit sju packade jag en liten väska och flydde ut i kylan.

Och min kompis ringde och grät. Och sa. Vi ville berätta. Men han sa att vi måste vara tysta för han ville berätta själv.
Och det var nästan det värsta.
Att ingen sagt något.
Att ”alla” vetat om att han varit med någon annan. Men inte berättat.

Det kändes som att få en kniv i magen. Och jag har aldrig kännt mig så förödmjukad någonsin.
Att dom hade gått bakom ryggen på mig. Att någon hade gjort sådär mot mig.

Glömmer aldrig känslan. Känner igen den väl.

Sen stängde jag av.
Slog av känslorna och tillät mig inte känna någonting.
Intalade mig nästan att jag förtjänade det.

Jag kom hem.
Jag förlät honom snabbt och lätt och såg att han ångrade sig. 
Alla gör misstag. Sa jag. 
Alla kan vi göra misstag. Sånt är livet. 
Det finns en mening med allt och det här var väl meningen då. 
Så tänkte jag för att göra det lättare.
Vi bodde ihop och letade varsin lägenhet. 
Allt kändes så konstigt. 
Som vanligt fast man visste att så var det inte. 

Jag skulle börja ett nytt liv nu.  
Jag gick till frisören, klippte av mig håret och färgade det blondt.
Nu ska jag bli blond sa jag. Precis som att det skulle hjälpa.
Ett hålvår gick jag med det där korta blonda håret och kände mig som allt annat än mig själv.
Grå i ansiktet och grå i själen.

Aldrig mer.
Det hjälper inte att färga håret.
Det hjälper inte att dricka tequila varje helg.
Man måste gråta. Man måste tillåta sig själv att vara ledsen.

Vi fick varsin lägenhet tillslut. 
Jag bara några minuter bort.
Jag minns när jag skulle börja packa den första flyttlådan.
Jag minns hur jag stod vid fönstret och tog en blomkruka och satte ner i lådan. Hur ont det gjorde i hjärtat. Hur ofattbart sorgligt det var.
Hur tårarna rann ner för mina kinder utan att jag kunde hejda dem.

Hur jag låg på sovrumsgolvet när sängen var isär skruvad och grät och bankade med händerna i golvet och snyftade att det går inte.. Det går inte, det här går inte! 
Jag dör. Jag dör utan dig.
Och han la sig bredvid mig och sa att det blir bra. Det kommer bli bra. Du ville ju det här.

Det spelar ingen roll hur mycket man vill en sak och hur rätt man vet att det är. Det gör ont att säga Hej då. Det gör ont att lämna någon man älskar. 

 

M.T