Strålningsmannen
Kategori: Män
Strålningsmannen. Den omtalade strålningsmannen.
Det finns nog inte någon utav mina vänner som inte har hört talas om honom.
Nu ska ni får höra.
Strålningsmannen och jag träffades 2010. På ett uteställe här i Göteborg.
Jag var ganska nybliven singel och i mitt esse! Som en del av sorgeprocessen dansade jag mig svettig på dansgolven tillsammans med Göteborgs singel elit.
Och bland alla unga män den där kvällen var han den enda som utmärkte sig.
Med sitt bruna lockiga hår och spännande blick stod han tillsammans med sin kompis i ett hörn och pratade. Diskuterade. Viktigheter. Såg det ut som.
Jag hade siktet inställt. Stod ganska nära och försökte se oberörd ut medans jag tittade på min väninna som förgäves försökte hitta ett vettigt kvart i tre ragg.
Och från någonstans tog jag mod till mig och närmade mig honom.. Sa någonting osammanhängande om att jag kände hur det strålade mellan oss.
Känner inte du också det? Hur det strålar?
(Fruktansvärt konstig första replik jag vet. Men jag hade funderat på den där länge.)
Och han såg på mig.
Och jag väntade på någonting. Och så sa han: Jag har flickvän.
Såklart! Såklart hade han flickvän. Hur kan snyggaste killen på stället inte ha flickvän? Tanken hade inte ens slagit mig.
Men självklart. Var det ju så.
Vi tog följe till garderoben. Jag och han. Och hans vän.
Hämtade ut våra jackor och jag stod nära. Knäppte hans översta knapp och sa: Om det är meningen så ses vi igen.
Där fick jag till det minsann.
Vände mig lite lagom dramatiskt om och spatserade ut i natten. Utan att vända mig om.
Lite som en film blev det här nu tänkte jag nöjt.
”om det är meningen ses vi igen”...
Mycket bra.
Två veckor senare.
Samma ställe.
Dansade som vanligt.
Ögonkontakt. Strålningsmannen! Andra sidan dansgolvet.
Jag kände laserstrålarna.
Sick sackade mig fram mot honom så fort jag kunde.
Förbi svettiga händer och glas splitter.
Slängde mig i hans armar och möttes av en kyss. Ett hångel.
Kom så går vi. Sa han. Och tog min hand.
Hans flickvän var fortfarande hans.
Men det spelade ju inte mig någon roll.
Hoppade in i en taxi och väl hemma kastade vi av oss kläderna.
Och där låg jag.. Som värsta älskarinnan bredvid min strålningsman.
I strålningsmannens kompis lägenhet. Som strålningsmannen vaktade. I strålningsmannens kompis säng. I strålningsmannens armar.
Kände mig som en segrare. En vinnare! Yes!
Några minuter efter ligget så rasade dock min romantiska bild av vad vårat förhållande en dag skulle kunna bli. Allt rasar. Det rasar att denne strålningsman ska bli mannen i mina drömmar när han häver ur sig ”Det kanske är bäst att vi ringer en taxi till dig”.
En taxi.
En taxi!!?
Far åt helvete. Mig sätter man inte i en taxi klockan fyra på natten efter att man har fört in sin penis i min vagina. Det är ett som är säkert. Ungefär så sa jag.
Han fick skämmas. Skämmas ögona ur sig. Sen somnade vi.
Dagen därpå avbröt jag morgonligget när det var som allra bäst och sa att min taxi antagligen stod och väntade utanför.
Kände mig mycket nöjd.
Han pussade mig på pannan i dörröppningen och jag gick den berömda walk of shame hemåt..
Sen gick månaderna. Vi träffades då och då efter att vi hade varit ute.
Jag var väl lite halvförälskad i denna otrogne man. Blir alltid halvförälskad i otrogna män. Dom är giftiga.
Han hörde av sig en fredag vid halv tre.
”vad gör du? Vill du komma hit?"
Klart som fan att jag ville komma dit.
Jag hade aldrig varit där.
Han bodde långt utanför göteborg.
700-spänn-med-taxi utanför göteborg.
Jag. Som aldrig åker taxi ensam. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin.
Var full och omdömeslös och tog med nervöst hjärta mod till mig och hoppade in i en taxi.
Som körde mig långt ut i skogen. .
Idag förstår jag inte alls hur jag tänkte. Hur i himmel kunde jag hoppa in i en taxi och åka flera mil till någonstans jag inte visste vart för ett asshole?
Dagen efter när klockan var lagom mycket så skulle han köra mig till tåget så att jag skulle kunna komma hem.
Fick dock inte gå ut genom ytterdörren.
Blev utsmygen genom källaren och fick ligga ner i baksätet så att ingen utav grannarna skulle se mig.
Det var en galen upplevelse.
Att få smyga ut genom källardörren.
Att få ligga med en filt över sig i baksätet på en bil för att ingen skulle se mig.
Vill aldrig vara med om det igen.
Är det så jag vill bli behandlad?
Nej det är det inte.
Jag vill inte vara någon himla hemlig person.
Någon som inte är värd att visas.
Blir helt matt på mig själv som lät mig behandlas sådär.
Skulle vägrat ligga i nått himla baksäte.
Det var väl antagligen chocken.
Chocken som gjorde att jag bara gick med på det.
Skulle aldrig ligga ner i ett baksäte för en killes skull idag. Aldrig.
M.T