ingetmerliggtack.blogg.se

Träffade en kille. Man. Kalla det vad ni vill. 
För några veckor sedan.
På en dejtingsajt.
Dom är ju så inne nu. Dejtingsajterna.
Och eftersom jag liksom alla andra 26-åriga singelkvinnor är lite på jakt efter mannen i mitt liv. Den stora kärleken. Han med stort H. Så är jag inte sen att skapa mig ett konto.

I alla fall.
Viktor hette han.
Viktor med K.
Vi mailade ett tag med varandra. Jag var ganska skeptisk. Hade inte dejtat på ett tag pga tidigare dåliga erfarenheter, såsom vardagsrum prydda med alldeles för många lavalampor och vin serverat i te muggar. Vilket kan va himla charmigt och trevligt. Om det görs på rätt sätt. Men inte utav en alldeles för nervös astronaut.

Hur som helst.
Han ringde en kväll. Vi hade bytt nummer. Viktor och jag.
Och jag svarade med en darrig röst. En minut senare släppte darret och samtalet flöt på. Pratade nog i närmare 40 minuter med en främling på telefon. Om allt möjligt intressant och ointressant.
Han var lika gammal som mig och tandläkare. Blivande tandläkare.
Käckt tänkte jag genast. Då blir vi ju lite som Anna och Alex i solsidan.

Dagen efter var det fredag och vi hade bestämt att vi eventuellt skulle ses för en promenad. Det var snöigt ute och jag var på glögg mingel hos en vän.
Skickade ett meddelande och frågade om han ville ses i stan och gå en runda.
(Perfekt romantiskt, tänkte jag. Om det nu skulle klicka, spraka, explodera, så är det en gör bra historia att berätta för barn barna sen...
Hur vi promenerade i Vasastans allé under stjärnorna en iskall december kväll.)

Han tyckte att det var lite väl sent för promenad men att jag gärna fick komma hem till honom och titta på hans adventsljustake som han just renoverat(!) och dricka te.
Hm. Jo men visst. Varför inte? Kör i vind! Tänkte jag med kanske bara tre koppar glögg innanför rockärmen.
Så jag masade på mig vinterjackan och alla vantarna och vinkade hejdå till glöggen.
Satte mig på 7:ans spårvagn och pulsade efter en stunds åkande hem till honom med hans röst i örat som vägbeskrivning.

Han kastade ner nycklarna genom fönstret och jag tänkte på Håkan Hellströms ”shelley” – släng ner nyckeln min fina..
Han öppnade dörren när jag nådde översta trappsteget och vi kramades.
Stor näsa. Blänkande tänder. (såklart)
Han visade mig runt och jag fick se ljusstaken. Tjusig.

Satte oss i soffan.
Typisk ensamstående man-i-sina-bästa-år-lägenhet.
En etta. Allt man behöver: En stor tv. En soffa. Plats för dator. Och en 90 säng.
Yeah.
Tittade mig omkring och funderade på hur vi skulle kunna matcha ihop våra två stilar om vi nu mot förmodan skulle gifta oss.
Typiskt mig.
Kunde inte låta bli. Kan aldrig låta bli.
Tänkte på om han verkligen var nått för mig.. Studerade näsan. Hans stora näsa. Nästan lite för stor? Skulle jag stå ut med den.
Hoppades att våra barn skulle få min.
Tänkte på hur hans efternamn lät tillsammans med mitt förnamn.
Kunde inte låta bli.

Han var trevlig. Normal. Normalt liv.
Ja. Så jag tänkte att jag minsann skulle ge den här personen en chans.
Så det gjorde jag.
Hade bestämt mig för att vad som än hände så skulle jag inte ligga med honom.
Det var enda regeln. INGET LIGG!
Inte nu. Inte ikväll.
Jag ska inte sabba det här innan det ens har börjat.

Sen tog det en timma.
En timma innan han la in den stora stöten.
Handen på låret.
Handen på låret!
Vem kan motstå det?!
Så där låg vi. Några sekunder senare. I soffan. Och jag hånglade med hans blänkande leende.
Och jag sa: Nej. Jag hade faktiskt inte tänkt mig att det skulle bli såhär.
Och han sa: Okej. Vi behöver inte.
Men det var redan försent.
Så vi hånglade över till 90 sängen och så var det med det.
Tog på mig kläderna runt fyra på morgonen och masade mig hem för jag ville verkligen inte vakna upp i en 90 säng dagen efter med en tandläkare när jag inte ens hade borstat tänderna.
Han verkade vara lika på den iden som jag.

Dagen efter tittade jag mig i spegeln och reflekterade över natten som varit. Hade sugmärken på läpparna som berättade sanningen om att han faktiskt kysstes lite för hårt.
Hånglade liksom lite mer med tänderna kanske?
Men kände ändå: Han är värd mer tid.
Men jag tänker inte höra av mig.
Jag ska spela coooool. Lite svår.
Det har jag aldrig prövat förut. Jag har alltid skippat alla timmar som ska gå mellan sms:andet. Skippat tre dagars regeln.
Jag har kört. Och det har aldrig funkat.
Så nu ska jag spela spelet.
Let the game begin!

Dagarna gick. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Sju himla dagar.
Efter sju himla dagar började jag inse att jag bara var.. Ja precis. Ett LIGG.
Ett jävla one-night-stand. Jag började bli jävligt förbannad.
Jag började bli jävligt förbannad för att jag inte ens fått ett sms där det stod. ”Tack för igår. Tack för i fredags. Det var trevligt.”
Åtminstonde.
Ett ”Det var trevligt”.
Men nej. Inget sms. Inget tack för igår.
Ingenting.
Hyfs? Vet ni vad det är?
Jag kände mig så himla utnyttjad.
Så jag kunde bara inte hålla mig. Jag kunde inte hålla mig. Lämna det och acceptera.
Så jag skrev ”Tack för ett trevligt ligg!”
Och fick tillbaka ”Tack själv =)”
Fantastiskt! Eller hur? Vilket oerhört fint svar..

Jag ville ju bara dricka den där koppen med te och gå en promenad under stjärnorna. Få en puss på kinden.
Ändå. Kunde jag inte låta bli att ge efter för stundens lust.
Om han kunde ligga med mig varför kunde han inte ge mig en chans? När jag var beredd att ge honom en?


M.T