genom sol och snöstorm
Kategori: Kärlek
Att vara kär.
Det känns ibland som att jag har glömt av hur det känns.
Det var så väldigt längesen nu.
Jag börjar bli rädd att jag inte kommer ihåg hur man gör.
Jag har varit kär två gånger och på två helt olika sätt.
Det känns ibland som att jag har glömt av hur det känns.
Det var så väldigt längesen nu.
Jag börjar bli rädd att jag inte kommer ihåg hur man gör.
Jag har varit kär två gånger och på två helt olika sätt.
Kär på viset man är kär när man får den man är kär i.
Och kär på det viset man är kär när man inte får den man är kär i.
Båda är fina. På sina sätt.
När Tobias sa Ja jag vill bli ihop med dig. Jag är kär i dig. Jag vill att vi blir ihop nu.
Var det som att hjärtat stannade och rusade samtidigt. Som att jag nog kanske var den lyckligaste tjejen på jorden.
Vi hade träffats i några månader och jag ville vara med honom varje minut på dygnet.
Och han ville vara med mig.
Han ville vara med mig.
Vi gick genom stan en natt påväg hem. Det snöade. Han höll mig i handen och frågade om jag ville bli hans tjej.
Ja det vill jag. Om du vill bli min.
Sen var vi ihop genom sol och snöstorm tills kärleken tog slut.
Jag minns pirret i magen varje gång han skulle komma hem till mig.
Jag minns hjärtat som slog minst två extraslag när det var han som ringde.
Jag minns pirret i magen när han sa att jag var det finaste han visste.
Jag minns första gången han sa Jag älskar dig och hur hela mitt inre skrek hurra.
Jag minns när jag fortfarande trodde att vi skulle vara ihop resten av livet.
Och så minns jag den kärleken jag aldrig fick.
Jag minns allra första gången jag träffade honom.
Hur han sa hej. Hur jag såg på honom.
Hur det tog exakt tre sekunder innan jag föll.
Föll med huvudet före och pang..
Så var han i mina första tankar varje morgon.
Jag minns hur det kändes i kroppen och hjärtat att ha honom så nära men ändå så långt ifrån.
Jag kan jämföra olycklig kärlek med ett blåmärke.
Det gör ont.
Men när du stöter emot det är det ändå så himla skönt på ett oförklarligt vis.
Oavsett.
Lycklig eller olycklig.
Det är något fint. För kärleken är alltid fin.
Det skulle finnas som en skriven regel.
Att det är omöjligt att falla för någon som inte faller tillbaka.
M.T
Och kär på det viset man är kär när man inte får den man är kär i.
Båda är fina. På sina sätt.
När Tobias sa Ja jag vill bli ihop med dig. Jag är kär i dig. Jag vill att vi blir ihop nu.
Var det som att hjärtat stannade och rusade samtidigt. Som att jag nog kanske var den lyckligaste tjejen på jorden.
Vi hade träffats i några månader och jag ville vara med honom varje minut på dygnet.
Och han ville vara med mig.
Han ville vara med mig.
Vi gick genom stan en natt påväg hem. Det snöade. Han höll mig i handen och frågade om jag ville bli hans tjej.
Ja det vill jag. Om du vill bli min.
Sen var vi ihop genom sol och snöstorm tills kärleken tog slut.
Jag minns pirret i magen varje gång han skulle komma hem till mig.
Jag minns hjärtat som slog minst två extraslag när det var han som ringde.
Jag minns pirret i magen när han sa att jag var det finaste han visste.
Jag minns första gången han sa Jag älskar dig och hur hela mitt inre skrek hurra.
Jag minns när jag fortfarande trodde att vi skulle vara ihop resten av livet.
Och så minns jag den kärleken jag aldrig fick.
Jag minns allra första gången jag träffade honom.
Hur han sa hej. Hur jag såg på honom.
Hur det tog exakt tre sekunder innan jag föll.
Föll med huvudet före och pang..
Så var han i mina första tankar varje morgon.
Jag minns hur det kändes i kroppen och hjärtat att ha honom så nära men ändå så långt ifrån.
Jag kan jämföra olycklig kärlek med ett blåmärke.
Det gör ont.
Men när du stöter emot det är det ändå så himla skönt på ett oförklarligt vis.
Oavsett.
Lycklig eller olycklig.
Det är något fint. För kärleken är alltid fin.
Det skulle finnas som en skriven regel.
Att det är omöjligt att falla för någon som inte faller tillbaka.
M.T