ingetmerliggtack.blogg.se

Ibland är man otrogen. 

Ibland råkar man ligga med en kompis. 

Ibland råkar man ligga med en bra kompis. 
Gör det så mycket tänker jag?
Gör det så mycket att man ligger med en kompis. 

Att man råkar ta av sig alldeles för mycket kläder och råkar knulla?

Råkar knulla. 
Det är två hemskt roliga ord. Hur råkar man knulla. Går det?
Oj då. Vi råkade visst ligga med varandra. 

I alla fall. 
Det borde inte göra något. 
Det borde vara en bra sak mer än en dålig. 

Risker med att ligga med en nära vän. 
Jag tänker.
Svartsjuka. 
Om man inte förklarar reglerna.
Att äganderätten som inte är berättigad kommer på köpet, alldeles gratis i samma stund som man säger Hello lets fuck. Lets sleep together. 
Jag ska inte känna någonting mer än att det är skönt att ligga med dig.
Vi ska inte känna någonting för varandra mer än lusten.

När vi klär på oss kläder så är det som att ingenting har hänt och vi håller inte varandra i händerna mer. 

Men. Ibland.
Kommer svartsjukan ändå.
Så, kan du leva med den?
Det är frågan du måste ställa dig.
Kan du leva med att ni faktiskt bara är kompisar och du inte har någon rätt att säga Stopp och belägg. Du får bara ligga med mig.
Ni är bara kompisar och ni vill inte förstöra det.  
Och alla får ligga med alla. 
När dom vill. 
Jag med. 
Och du med. 

Det är konstigt det där. Med känslor. 
Och inga känslor. 
Och känslor ibland. Och känslor för någon. 

Att känna en attraktion till någon man inte förväntade sig att göra. 
Att känna herregud, vad hände där.
Att känna. Jag kan inte styra över min kåthet. 
Över min drift. 
Över mig själv. 
Frustrerande.

Att försöka bromsa sig själv och säga. Nu får du lägga av. Nu får du behärska dig själv. Såhär kan du inte hålla på. Det är inte bra för varken ditt hjärta eller din hjärna. 

Och varför är det inte det då?
Varför kan jag inte få lov. Att göra som jag vill. 

Och varför tänker jag på vad som är rätt och fel i andras ögon. Och inte i mina egna.
Varför måste jag behärska min kåthet.
Om den inte skadar någon?

Nej. Just det. 
Lite den. 

Ju äldre jag blir. Ju mer tiden går. Desto mer förvånas jag över mig själv. 
Jag förvånas för att jag trodde att det inte kunde hända så mycket mer nu. 
Trodde att jag hade upplevt varenda centimeter av äventyr och passion man behövde. Som man behöver uppleva innan man tackar ja till ett frieri.
Det hade jag visst inte. 
Det har man nog aldrig. 

Och det är la skönt att veta att även om ingen går ner på knä någonsin så finns det saker som behöver upplevas.

M.T